Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VIII. Utrikesresa. — Dikter. — Vistelse i Paris. — Bekantskap med Björnson och Lie. — Sömngångarnätter. — I Schweiz. — Inflytande från Rousseau. — Strindberg blir socialist. — Likt och olikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2 AUGUST STRINDBERG
—• »Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt!
— »Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?»
Göken är ett bitande epigram i fem korta strofer. Och vad
är det, som fängslar i denna Ballad om Herr Beaujolais, Herr
Beaujolais de Beaune, som man det ena ögonblicket nästan vill
uppfatta som en parodi, men som i nästa tjusar med sin melodi
och sin egendomliga klangfärg!
Dessa dikter bäras icke minst av författarens utmärkta
förmåga att berätta, samma egenskap, som han redan ådagalagt i
prosan. Men ännu märkligare är den genom sin brist på allt
konventionellt. Det finns intet akademiskt i denna diktsamling.
Språket och ämnena äro lika nya. Strindberg bröt språket,
som han redan gjort det i prosan, tvang det att vara naturligt, att
upptaga flera detaljer, att kort och fyndigt sammanlänka skilda
själstillstånd. Han sopade ned hela den rabatt av blommor,
alla dessa stående poetiska uttryck, i vilka den föregående
skolan stelnat. Detta framträder kanske icke minst i dessa
självbiografiska dikter, som i sin självsvåldighet nästan verka parodiska,
Solnedgång på havet, Indiansommar m. fl. Om man så vill, är
det en gamin, som skrivit dem. Men Strindberg utför här
samma värv, som en annan gamin, åtskilliga decennier tidigare
i den tyska litteraturen, nämligen Heinrich Heine. Verkligheten
erövrar poesien, liksom den förut erövrat prosan. Strindbergs
dikter, om också övervägande negativa, utgöra därför
utgångspunkten för nittiotalets nya skaldekonst. Strindberg är ingen
verskonstnär, hans uttrycksmedel är och förblir prosan, men
trots all negativitet och trots metrikens ofullkomlighet är denna
diktsamling epokgörande.
Sensommaren tillbringade Strindberg tillsammans med den
svenska konstnärskolonien i Grez par Nemours, men flyttade på
hösten in till Paris, där han först slog sig ned i Passy. Men
han trivdes icke ensam i den stora, främmande staden. Svensk
i själ och hjärta förde han alltid hemlandets vanor med sig
och längtade tillbaka. Till sin promenadplats hade han utvalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
