Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - VIII. Utrikesresa. — Dikter. — Vistelse i Paris. — Bekantskap med Björnson och Lie. — Sömngångarnätter. — I Schweiz. — Inflytande från Rousseau. — Strindberg blir socialist. — Likt och olikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG
I O I
Men han finner ej där naturen, bara sättstycken och kulisser
som på en teater. Han slår in på en biväg och kommer bort
från den stråt, där stora världen tar sin promenad. Plötsligt
stannar han. En välbekant doft slår honom till mötes. Han
ser framför sig ett av sitt hemlands träd, fast förkrympt, endast
en »liten son av den nordiska jätten». Granen väcker åter upp
minnet av fosterjorden. Han ser sommaren där hemma med
gröna ängar, blåa vågor, måsar och änder, smultronställen och
aborrgrund. Han ser julaftonen med den flanmande brasan och
den tända granen.
Fylld av sådana syner, lyfter anden för sista gången
vingarna för att ur den irrande arken söka stadig mark. Och nu
tycker han sig flyttad till vetenskapsakademiens palats, och där
företager han sin uppgörelse med naturvetenskapen, som så
yves över sitt vetande. Han frågar: kan du säga, var vår vagga
stått, och vilken väg de döda gått, och vart vi alla en gång
skola vandra? Men han är ej belåten med svaret. Vad hjälper
det oss, att vi få veta, att vi härstamma från aporna eller att
cellen är livets begynnelse! Den förtäljer oss, att jorden kanske
en gång skall rulla som ett utbränt skal genom rymderna, ett
klot, på vilket intet liv bor.
Nej vetenskap, för att hjälpa så litet
så är din högfärd alldeles för stor,
och när ditt mystiska hölje är slitet,
och man får se vad inuti bor,
så är du inte den guden man tror.
Nej, du är vorden en förnämitet,
som låser in dig i akademier,
predikar högt om ofelbarhet
och leker stundom med frimurerier.
Den femte sången trycktes först 1890 i »Tryckt och otryckt» I.
Den är också skriven senare, troligen efter »Kvarstadsresan».
Den skildrar hemkomsten till det efterlängtade fosterlandet och
besvikelsen. Ännu en gång flyr den orolige anden ut i
ödemarken upp på bergen, bort ifrån den sjunkande staden. Vad
skola vi då göra, eftersom vi aldrig kunna få ett säkert svar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
