Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - IX. Giftas. — Kvinnofrågan i tidens litteratur. — Strindberg och uppkomsten av Giftas. — Företalet och interviews. — De olika berättelserna. — Mottagandet. — Strindbergs uppfattning. — Giftas betydelse. — Åtalet. — Regress i åttiotalslitteraturen. — Yttre svårigheter. — Andra delen av Giftas. — Utopier. — Strindbergs börjande själssjukdom. — Hans äktenskap. — Le plaidoyer d’un fou. — Börjande omslag i hans diktning. — »Han blir ateist»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG 12 1
denna novell mötes man av beskrivningar av denna naturens
yppiga och idylliska skönhet. Novellen är märklig även därför,
att det lyckats Strindberg helt objektivera sig — något som
knappast tidigare inträffat. Visserligen är också herr von
Bleichroden en annan Strindberg, men figuren är fullt
genom-motiverad och maskerad. Han lever sitt eget liv.
I berättelsen om de själsstrider och det vansinne, som den
preussiske reservofficeren genomgår, har man även liksom ett
förebåd till det öde, som senare skulle träffa Strindberg själv.
Även i »Återfall» och »Över molnen» spåras en sjuklig
stämning. Överhuvud är det i »Utopier», som det för första gången
tydligt framträder, att Strindberg är själssjuk. Anlagen därtill
voro säkerligen medfödda; i självbiografien finnas många drag
från barndomsåren och ungdomen, som peka i denna riktning.
Hans oerhörda känslighet, hans lidelsefullhet, hans hastiga
stämningsomkastningar från gråtmild vekhet till cynisk råhet höra
hit. I självbiografien (»I röda rummet») beskriver han en scen,
då han med en påk i handen ute bland skärgårdens klippor
stormar fram mot inbillade fiender, nedslående allt omkring sig.
Från toppen av en hög tall, på vars grenar han gungar i
vildaste fart mellan himmel och jord, utstöter han utfordrande skrik
mot granskogen, som förvandlats till en folkhop. Han frågar
sig själv: var han galen? — och frågan är berättigad.
Men omkring 1884 framträda dessa anormala drag talrikare
och antaga mera hotande former. Han lider av en stigande
misstänksamhet, och denna ger sig utlopp i överdrifter och
vanföreställningar av varjehanda art, som stundom nästan stelna till
fixa idéer. De allt oftare förekommande framställningarna av
själssjuka och vansinniga i hans arbeten äro också uttryck för,
vad som försiggår i- hans egen själ. Redan i »Röda rummet»
hade Borg om Arvid Falk yttrat, att han var galen. Han söker
behärska sig, »men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han
lägger band på sig, så fruktar jag en gång en explosion». I
»En dåres bikt», i »Fadern», i »I havsbandet» och överhuvud
i hela hans senare produktion behöver man icke söka för att
finna de patologiska dragen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
