Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg - X. Strindberg uppträder som fransk författare. — Trötthet på utlandet. — I Bayern. — Hemsöborna. — Skärkarlsliv. — Dramatiskt författarskap. — Fadren. — Kamraterna. — Fröken Julie. — Dramatiska reformförsök. — Fordringsägare och Paria. — Strindbergsteatern. — Spår av mystik i hans diktning. — Nietzschestämningar. — Tschandala. — I Havsbandet. — Strindberg tar avstånd från naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG
12 1
och vidrigt näste som detta förfallna slott, där husdjuren gå
svältande och utmagrade på bakgården, lantbruket ligger nere,
trädgården är förfallen, befolkad av ormar, och där endast
bolmört och andra giftiga växter frodas. Slottet stinker av de
stora hundar, med vilka den underliga friherrinnan, iförd färgrika,
men nedsolkade gamla paraddräkter, håller sig instängd.
Besynnerligast av alla är dock förvaltaren — man förvånar sig
egentligen endast över att magistern inlåter sig med honom.
Han råkar också ut för åtskilliga ledsamheter, men avslöjar
småningom personerna och deras knep och konster, lik en annan
Dupin. Det visar sig, att friherrinnan egentligen är en jungfru
Ivarsson, dotter till en procentare, gården är ett tjuvnäste och
förvaltaren tattare och hästtjuv. Slutligen tar magistern hämnd
på parian, som ställes i motsats till den mångkunnige, alla hinder
besegrande övermänniskan, i det han skrämmer tattaren till döds
genom bilderna från en lanterna magica.
Våren 1889 lämnade Strindberg Danmark och begav sig till
Stockholm. Han var innerligen glad att äntligen åter vara
hemma, fjärran från alla utlandets hotellpensioner. Men
förhållandena voro förändrade, hans gamla krets sprängd, nya ansikten
mötte honom på gatorna. Han flyttade snart ut till skärgården,
där han kände sig hemma.
Härute var det, som han skrev sin nya skärgårdsroman, så
olik de föregående, I Havsbandet (1890). Naturomgivningarna
äro desamma, skildrade med samma mästerskap,
skärgårdsborna finnas där också, men uppfattade utan all humor och
utan all medkänsla. De äro endast en efterbliven varietet av
människan, mot vilka det är meningen, att den nya
övermänniskan skall te sig så mycket upphöjdare. Andan är ny.
Strindberg gör här uppror mot alla de idéer han förut hyllat, mot
utilism och radikalism. Han sätter den klassiska kulturen i
högsätet — intelligensens huvudstad är Paris — och han vill
återupptaga förbindelserna med Rom, så att Sverige åter kan
komma i direkt beröring med Europa. Därför vill han
återinföra katolicismen, »om det visade sig att religionen ej kunde
överges av den stora folkstocken». »Katolicismen», heter det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
