Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Ahlgren - Föräldrar och uppfostran. — Hon får ej bliva målarinna. — Giftermål. — Självmordsförsök. — Planer på författarskap. — Brevväxling med doktor Herslow. — Brevväxling och möte med Edvard Bäckström. — Bidrag till diverse tidskrifter. — Ställning vid det inbrytande åttiotalet. — Sjukdom. — Ernst Ahlgrens bidrag i Fyris. — Från Skåne. — Översikt av hennes författarskap. — Hennes personlighet och hennes diktning. — Pengar. — Fru Marianne. — Arten av hennes observation. — Hennes smärre berättelser. — Yttre ställning. — Inre kris. — Livsleda. — Förbrytarblod. — Ur mörkret. — Elsa Finne. — Slutet. — Romantiska anslag i hennes författarskap. — Jämförelse med fru Edgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ernst ahlgren
ruvade på självmord. Livsleda (1886) där kvinnan så tydligt
bär hennes egna drag, tolkar just kampen mot denna tanke,
som ej lämnar henne ett ögonblicks ro. Och en julinatt 1887,
då hon ämnat taga sitt liv, skrev hon Förbrytarblod, den tragiska
historien om en man, som dödar den kvinna han älskar med
varje fiber av sin varelse, därför att han måste döda henne,
då hon hånfullt avvisar honom. Men berättelsen handlar om
henne själv, om de två viljor, som stredo i hennes egen själ.
Hon visste själv, hur vanmäktig hon stod i kampen att
övervinna denna dunkla makt, mot vilken förståndet uppreste sig
men som brände henne i blodet. En annan skiss Ur mörkret,
som trycktes först efter hennes död, handlar om en kvinna,
vars hela liv varit en förbannelse just därför att hon är kvinna,
pari an, som aldrig kan höja sig ur sin kast. Hennes far, som
föraktade kvinnorna, uppfostrade henne som en pojke. Hon
lärde sig redan som barn vad andra kvinnor icke lära under
ett helt liv, att förstå mäns tankegång, att urskilja varje
skiftning av medömkan och ringaktning, som kan gömmas under
berömmande eller beundrande ord. Hon såg på kvinnorna med
sin fars ögon, hon såg det fega, det falska, det småsinta. Hon
blev gift, men gick ur sitt äktenskap, när mannen ville vanära
henne. Hon arbetade bland män, och de kallade henne könlös
och hånade hennes kyla. Slutligen träffade hon en man, som
hon älskade. »Det var som att hela sitt liv ha vandrat på
uppblötta, förtrampade vägar i mulet vinterdis med en känsla
av att aldrig ha sett våren och att man aldrig skall få skåda
den -—■ — och så en dag se solen bryta fram och finna att
allt har spirat och grott under det våta diset, att det nu skall
bli grönt och att blommor skola slå ut — — i sol, sol!
Jag-ville ha gett mitt liv för att kunna bli hans vän, men det kunde
jag inte bli — — bara hans väninna . . . Hör du vilken otäck
klang det ordet har: hans väninna! Där klibbar skam och
misstankar viel det!» Och för denna man var hon intet. »Han
blottade min hjärna för att se, hur den arbetade, han petade
i mitt inre med sin dissekerkniv för att rikta sin människokun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
