Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson - I. Utveckling. — Dikter. — Notturno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
ola hansson
och smärtfylld, dikten blir ett skri ur ett sårat hjärta. Och
visserligen överflöda hans skildringar av skarpt uppfattade
detaljer, men man är fjärran från det breda manér, som utmärkte
hans föregångare. Huvudintrycket är aldrig åskådlighet utan
dunkel stämning och en inåt borrande reflexion.
Redan i sådana dikter som I vårtiden, Blomsterliv, Vid
ängskärret, Romantik, Då våren bräcker har Ola Hansson sin palett
färdig. Det skånska landskapet breder ut sig i sin oändliga
mjuka enformighet mellan de låga, stubbiga pilhäckarna. Han
målar stormen, som viner kring de nakna, krokiga almarna, i
vars toppar råkorna kraxa, slättens vita hus i vårnattens
stillhet, ångan från ny plöj da marker och den första späda grönskan,
som spirar fram ur den svarta myllan. Ingen har som Ola
Hansson besjungit groningsdriften, knoppbristningen, »man hör,
hur det saftigt sväller och spirar i ägg och frö», dessa livets
starka safter, som i hans egna ådror runnö sjukligt förtunnade.
I den följande diktsamlingen Notturno (1885) bryter hans eget
kynne ännu starkare igenom. Här står Ola Hansson fullt
färdig som skald. Det är karaktäristiskt, att denna samling
inledes av en grupp nattstämningar. Angesttankarna hålla honom
vaken. I febersyner förföljes han av människosläktets hjälplösa
kval och senhöstnätternas skräck.
Ȁr det blott det febersjuka
blodets tomma, grymma lek?
Eller är det alltets sanna
väsen, livets stora ve,
som, då alla sinnen domnat,
själens skärpta ögon se?»
Manéret har liksom förandligats. Skalden beskriver egentligen
icke längre. Man förnimmer landskapet. Allt är idel stämning,
och stämningen förtätas vanligen till en syn. Den höstliga
nattvinden susar sorgset genom skogen. »Månens äggula skära
hänger på sammetstäcke i fuktat blått.» Ljuset flyter i klibbig
glans nedför trädens mörknade, våta stammar. I de nakna
snåren ser skalden ett vaxblekt anlete skymta:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
