Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson - I. Utveckling. — Dikter. — Notturno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
ola hansson
Det snyftar om all naturens
förbannelse
och den elända mänsklighetens
oändliga ve.
De vida rymdernas världar
förutan tal
skälva, då sekler stöna
i marter och kval.
Men genom de döda släktenas
jämrande låt
stiger en hjälplöst kvidande
barnagråt.
Den känsla, som behärskar detta själsliv, är överallt aningen
och ångesten, dunkla och obestämda förnimmelser, men
stundom formande sig till en social framtidssyn, till en profetia om
en kommande omstörtning:
I slumrande gränder det flåsar
så underligt hest och kvävt,
som hade en barm sig inunder
olidliga tyngder hävt.
I kvalmiga rötmånadsnatten
det jämrar och gråter och gnyr.
Jag hör i mullrande mummel
en revolutionsouvertyr.
Samma själens skälvande låga, som utstrålar sitt fosforljus
över landskapet, uppenbarar sig också i kärleksdikterna. Mot
bakgrunden av sin egen livsångest tecknar han en kvinnogestalt,
helt olik honom själv, enligt en av dessa lagar, som behärskar
så mycken erotik och som bjuder att motsatserna söka varandra.
Hon är den friska, sunda jungfrun, som svävar fram i dansen,
hon är den unga modern, som sitter vid vaggan och vyssar
sitt barn (Ungdom 2 och 3). »Du är min ro, min bästa tro,
min ädelsten, min gröna gren.»
Det var således en ny författarfysionomi och en ny
personlighet, som uppenbarade sig redan i dessa båda första häften.
I de närmaste årens produktion skulle detta nya ännu skarpare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
