Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Hansson - III. Äktenskap och avflyttning till Tyskland. — Nya stämningar. — Nietzsche. — Ung Ofegs visor. — Rembrandt als Erzieher. — Övergång till katolicismen. — Naturalistiska berättelser. — Ola Hansson som kritiker. — Senare diktsamlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ola hansson
297
på sådana yttre smådrag, som att Ola Hansson, vilken ju eljest
trives bäst på slätten, nu liksom Zarathustra ständigt stiger upp
mot bergen. Och utilismen har lämnat plats för herremoralen.
Dock finnes ännu åtskilligt kvar av kärleken till de demokratiska
idéer, som han tidigare hyllat. Styckena äro av olika värde, vissa
äro för bittra i tonen, andra äro av stark poetisk verkan.
Författaren framställer sig ofta som en förföljd. En viss monotonitet
gör sig också gällande i ämnesvalet. Redan i »Notturno»
besjälades landskapet, och dess hemlighetsfulla väsen förkroppsligades
i en eller annan gestalt. Här är det, som om dessa väsen
växt och tagit jätteformer. De behärska hela landskapet som
i den storslagna skildring i första dikten, i vilken han gisslar
allt det värkbrutna i tiden, dess brist på uppriktighet och mod,
människornas hyckleri, falskhet och trälasinne. Vinternatten
ligger tyst över Skandinavien, badat i månljus, som lyser över
Sulitelmas topp och över de vita gårdarna nere i Skåne. Mitt
i tystnaden reser sig ur Kolmårdsskogen en gestalt, högre än
den resligaste tall och bred i ryggen som Kölens ås. Hans
skugga faller över hela landet som ett ofantligt sorgflor. Men
skepnaden lutar och har en missdådares skygga och skelande
blick, ett uttryck av ofrid och samvetskval speglar sig i hans
anlete, när månljuset faller därpå.
Mitt i tystnaden förnimmes plötsligen en stämma. Det är
den store Anden. Somliga kalla honom Tiden, andra Ödet,
åter andra Rättfärdigheten eller Domaren. »Han vilade i
världsrummet, med Orionsbältet kring sin länd och med armhålan
mot Karlavagnens tistelstång, och hans vita åldringshår låg
mellan världarna som en man -—■ vilken människorna kalla
Vintergatan — och i hans panna lyste Ögat, hans enda stora öga,
och dess stråle föll in i natten över norden och på den ensliga
skepnaden på Kolmården.» Och nu håller han domedag över
skepnaden, kallande honom Judas:
»Du är livets likblod och mänsklighetens röta. Din själ är
spetälsk, ditt hjärteblod svart, din hjärna träck. . . Ty du är
tigaren. Du har tigit, tigit i hela ditt liv, tigit då du bort tala,
tigit bort din själ och din samvetsfrid. Du spottade aldrig på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
