Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens utbredning - Naturalismens förhållande till realismen och liberalismen. — Radikalismens genombrott. — Motstånd i tidningspressen. — Wirsén och åttiotalet. — Rydbergs och Snoilskys förhållande till åttiotalet. — Vetenskaperna. — Utilisterna: Anton Nyström, Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell. — Verdandi. — Sedlighetsdiskussionen. — Verdandis verksamhet. — Festen för Brandes. — Verdandis betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRYTNING, SOM KÄNNETECKNAR
ÅTTIO-talet, är den största omvälvning i det allmänna
tänkesättet, i hela kulturlivet, som försiggått sedan seklets
början. Den har burits fram av den revolutionära strömfåra,
som sedan ett hundratal år brusar genom de europeiska
samhällena, än kraftigt bortsköljande, än långsamt undergrävande
de sista resterna av den gamla feodalstaten.
De två stora revolutionsgestalterna under svenskt
aderton-hundratal äro Almquist och Strindberg. Almquist hade
uppvuxit i en atmosfär, fylld av sjuttonhundratalets ideal, alla hans
idéer, ehuru starkt nyromantiskt färgade, erinra dels om
sjuttonhundratalets upplysningsfilosofi, dels om den kommande
positi-vismens läror. Jag har redan i min Almquist-studie påpekat
de många trådar, som förbinda Almquist med åttiotalet. Han
är radikalen, som vill avskaffa prästen, juristen, militären, hela
det gamla samhällets traditionella former. Hans djärva satir
»Ormus och Ariman» innehåller i sin vassa kritik av samhället
tankar, som först senare Ibsen uttalat i ännu mer brännande
och tillspetsad form. Bak Almquists fatalism skymtar redan
ärftligbetsbegreppet, och hans mystiska upphöjande av det
djuriska är nära besläktat med den följande tidens betonande
av instinktlivets och intuitionens makt. Den äkta
nyromantikern drömde sig helst tillbaka till tider, som farit, han älskade
mystiken under medeltidens gotiska valv. Men det förflutna
utövade ingen särskild tjusning på Almquist. Han var en
framtidsdrömmare, liksom de unga realisterna på åttiotalet. Hans
och deras lyckoö låg i det fjärran blå i framtidens ocean.
Almquist var en ensam man, och han var icke av det stoff,
varav profeter danas. Det fanns mellan honom och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
