Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens utbredning - Naturalismens förhållande till realismen och liberalismen. — Radikalismens genombrott. — Motstånd i tidningspressen. — Wirsén och åttiotalet. — Rydbergs och Snoilskys förhållande till åttiotalet. — Vetenskaperna. — Utilisterna: Anton Nyström, Hjalmar Öhrvall, Knut Wicksell. — Verdandi. — Sedlighetsdiskussionen. — Verdandis verksamhet. — Festen för Brandes. — Verdandis betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturalismens utbredning 3 i 9
teelser, som lågo tillräckligt långt borta i tiden, särskilt när det
gällde den nyromantiska poesien. Men han saknade varje art
av smidighet i sin begåvning. För Wirsén fanns endast ett
åskådningssätt — hans eget, och detta omfattade han med en
fanatikers glödande trosnit. Han tillhörde den gamla tyska
estetiken, som bedömde allt efter vissa en gång för alla
fastslagna kategorier. Hans kristendom var ortodox, eller
åtminstone var ban ortodoxiens försvarare, hans filosofi Boströms,
hans litterära ideal och åskådningssätt sammanföllo närmast med
den svenska nyromantikens. Det var till kulturtillståndet från
seklets början han längtade tillbaka, och denna längtan blev
orsaken till hans livs tragiska disharmoni. Efter allt att döma
stelnade han mycket tidigt, förbenades kanske på ett rent
sjukligt sätt. Man är böjd att i hans förstockade ensidighet se ett
fysiologiskt drag. Det finnes ju människor, som bliva gamla i
förtid. Redan på kamraterna från ungdomstiden verkade han
ofta underlig och föråldrad. En av dem skriver 1865 i ett brev
till Snoilsky: »Naikan (kamratnamnet på Wirsén) har fått
laudatur i latin, läser, är nedslagen, har gammalmodiga läskarlsåsikter
i många saker».
Denne man blev nu av ödets ironi ställd att bedöma en
litteratur, som intog en ytterlighetsställning alldeles motsatt hans
egen. Den var antiortodox och upprorisk mot alla traditioner.
Den sökte sanningen utan alla hänsyn. Wirsén hyllade
däremot den teologiska uppfattningen, att sanningen en gång för
alla var funnen och borde följas. Hans lära var:
»Den har rätt om allt att fråga,
som en tro i djupet har
på det Godas himlasvar.»
Wirsén blev auktoritetens svurne man, en slags Joseph de
Maistre — men ett sekel efter den stora revolutionens stormar.
Det verkar numera rent av beklämmande att ta en överblick
av Wirséns kritiska verksamhet. Alla seklets stora författare
av modern läggning ha varit föremål för hans ettriga utfall.
Brandes’ »Hovedströmninger», som eljest av många av den äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
