Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammankomsten men i stället utgick ur sällskapet. Det första
fröet till dess upplösning var utsädt.
Under tiden hade Livijn, som utbildat sig till sällskapets
Ulf spegel, haft ett annat skämt för sig. Han liksom
Hammar-sköld fann, att Planander uttryckte sig svulstigt och öfverdrifvet
och beslöt att parodiera hans vältalighet. Livijn författade ett
tal öfver ett af sällskapet tidigare uppställdt ämne, År man säU
för det man är lycklig? och troligen genom meddelanden frän
Hammarsköld hade det lyckats Livijn att göra denna
disser-tatiuncula till en fullständig parodi på det tal, med hvilket
Planander ämnat öppna sammankomsten (H. I, 52, 54). Man
kan döma om dennes förvåning!
Ett tal om fosterlandskänslan, äfven det revolutionärt till
innehållet, hvilket Livijn hade färdigt, och som skulle täfla den
22 april 1804, blef aldrig inlämnadt (H. I, 67). Livijns sista
tal i V. V. var Ett par ord om kritiker (16 december 1804).
Det granskades af Hammarsköld och prisbelöntes.
Hammarsköld jämförde denna skrift med en af Leopolds smärre
af-handlingar, på grund af den inblandning af kvickheter och
satir, som afbryta den dogmatiska stilen. Detta är knappast
en riktig anmärkning. Uppfattningssättet och stilidealet är
närmast Thorilds.
Livijns afhandling är icke en systematisk behandling af
kritikens väsen, utan endast några ganska kloka synpunkter
på, huru kritiken bör utöfvas, och mot hvem och hvad den
bör riktas.
Vid denna tid hade Livijn redan vändt sig till högre
forum med sina vältalighetsprof. De båda sista tal han skrifvit
inlämnades till Svenska akademien och till Vetenskaps- och
Vitterhetssamhället i Göteborg.
I oktober 1804 inkom till Svenska akademien ett Försök
till äreminne öfver rikskansleren m. m. gr ef ve Axel
Oxenstierna, försedd med följande motto: ”Hvad hans dygd är ren!
och hvad hans själ är stor.” (Kellgren.) Livijn hade påbörjat
detta tal redan under sin vistelse i Uppsala 1803 samt utarbetat
det under följande sommar, då delar af det granskades af
Hammarsköld, hvilken fann det superbt, men gjorde en del
formella anmärkningar samt rådde Livijn att stryka sina utfall
mot konungamakten, om han väntade att akademien skulle be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
