Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
par. Den skånske prinsen Halfdan friade emellertid till henne,
men hon ansåg honom icke vara sig värdig. Han drog då till
Ryssland och lofvade icke återkomma, förrän han vunnit en
sådan berömmelse, att hon icke kunde neka att blifva hans
maka. Under tiden uppträdde en annan friare, en högättad
sachsare, Sivard, hvilken genom svekliga medel tvang henne
till trolofning. På bröllopsdagen inträngde emellertid Halfdan
i slottet, slog ihjäl sachsarna och äktade Gyritha.
I denna form var sagan Livijn bekant ur Saxo
Gramma-ticus, men han hade äfven en annan källa. Den danske
historikern Suhm hade nämligen bearbetat ämnet närmast med
Mar-montel som mönster (”Gyrithe eller Danmarks Befrielse,
Prisen for Kierlighed”, 1774). Suhm hade föryandlat den
fornnordiska sagan till en smäktande kärlekshistoria i fransk
tragedistil.
Livijns plan låter oss ana, att dramat färdigskrivet skulle
företett vissa likheter med en fransk-klassisk tragedi. Hit hör
rivaliteten mellan Gyritha och Ulfhilda om Halfdans kärlek,
hvilken upptagits ur Suhms halft franska framställning.
Rummets enhet är visserligen icke iakttagen; tiden är obestämd,
men handlingen är strängt enhetlig. I öfverensstämmelse med
fransk teknik är ämnet nästan uppställdt som en tes, som den
dramatiska handlingen har att besvara. Skall det lyckas Sivard
att vinna Gyritha, eller skall hon förblifva Halfdan trogen?
Livijns drama har således den under 1700-talet vanliga formen
för en kärlekstragedi sådan den utbildat sig i alla länder. I
Sverige återfinnes den ofta i Gustaf III: s och hans skolas
dramer.
Livijn hade i dramat äfven försökt att framställa ett
fornnordiskt ämne. Detta var i och för sig icke något nytt.
Gustaf III hade behandlat ett dylikt ämne i Frigga, Leopold i
Oden, Adlerbeth i Ingiald Illråda, Ristell och Paykull i Domald
m. fl. Men stilen i alla dessa dramer hade varit rent
pseudo-klassisk. Livijn däremot har gjort ett försök att komma den
nordiska forntiden närmare på spåren, och hans mönster har
därvid varit Ewalds Rolf Krake, troligen i icke ringa mån med
Suhm som mellanled. Därmed är det emellertid också sagdt,
att lokalfärgen i Gyritha icke verkar synnerligen illusorisk.
Det var först Oehlenschläger i Hakon Jarl, som lyckades att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
