Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
världslig visdom och fädernas läror. Ingenstädes kanske så
mästerligt som i ”Käthchen von Heilbronn”, hvilken lefver och
dör för sin kärlek. Första gången, som Käthchen ser denna
Gråf von Strahl, öfverväldigas hon så af sina känslor, att hon
tappar den bricka, full af flaskor och glas, hon bär i händerna
och faller själf afsvimmad till marken. När grefven rider bort
från faderns hus, kastar hon sig ut genom fönstret och blir
svårt skadad. Väl återställd, beger hon sig i väg för att
uppsöka den älskade. Hon följer honom som en hund. Hon
mottager sparkar och slag, ligger i hans stall och ilar på hans
befallning in i ett brinnande hus. Hon är som förhäxad. I
svensk litteratur återfinna vi senare denna typ tecknad i
Almqvists Amorina. Hade Livijn utfört sitt drama, skulle vi säkert
i Hildurs gestalt haft en typ, som stått ungefär midt emellan
Jungfrun af Orleans och Käthchen von Heilbronn. Livijn hade
för öfrigt tillfälle att i lifvet studera samma karaktär. Att döma
efter uttalanden i hans bref ägde hans syster Carolina åtskilligt
af detta stormfyllda och lifsbegärliga, flammande och
feber-artade temperament.
Det är Carls kärlek till Hildur, som blir orsaken till hans
död. Carl har nämligen lofvat sin älskade att inom ett år
återkomma och hemföra henne. Men sedan Carl deltagit i
broderns brudrof, blir han landsförvist och ett pris sättes på
hans hufvud. Trots släktens varningar låter han icke af hålla
sig från den farliga ridten och ankommer lyckligt till Björns
hydda. Men där har under tiden sinnesstämningen förändrats.
Björn, som först emottagit honom med förtroende, har efter
brudrofvet fått en annan uppfattning och ser i Carl en simpel
bedragare och förförare. På denna punkt, i Björns
lynnes-omslag, ligger peripatien i handlingen.
Obestridligen är denna plan bättre konstruerad än planen
i Torkel, fast den knappast höjer sig öfver intrigstyckets teknik
och i detta fall t. ex. kunde sammanställas med Gustaf III: s
tragedier. Men själf va slutscenen är äkta romantiskt tänkt
och stor i stilen: i samma ögonblick som Carls hufvud faller
för bödelsyxan, störtar sig Hildur utför ättestupan, knappast
medveten om sin egen undergång, öfver denna scen hvilar
redan en djupare mystik, en mera hemlighetsfull symbolik, än
man är van att påträffa i Schillers tragedier. Det var dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
