Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Långt bättre har det lyckats Livijn att återgifva det
demoniska i en lägre sfär, såsom i spökscenen eller hofmännens
sång i tredje akten, där denna stämning brytes och öfvergår i
burlesk ton.
Om Hafsfruns uppkomst är, med undantag af hvad Livijn
själf upplyser i företalet till sin upplaga 1816, intet med
säkerhet kändt. Men vi hafva icke svårt att i sina hufvuddrag
konstruera fram dess förhistoria. Dramats symbolism,
motsatsen mellan dikt och verklighet, erinrar om Novalis, hvilken
vid denna tid var Livijn bekant genom Heinrich von
Ofter-dingen. Att döma efter Livijns of van citerade yttrande var det
närmast ur Shakespeare, som han hade fått idéen att skrifva
en opera med trollsätt å la Macbeth. Shakespeares inflytande
spåras för öfrigt genom hela dramat. Den vansinnige
drömmaren hertig Magnus har drag gemensamma med Hamlet.
Dramats första scen, då Hulda och hennes tärnor med sina
besvärjelser locka Magnus till stranden, har sin motsvarighet
i Macbeth; till och med stormen och åskan saknas icke, om
också hela scenen icke äger det Shakespeareska dramats
demoniska kraft. Elementarandarnas uppträdande i andra
akten går tillbaka till Midsommarnattsdrömmen. Egendomligt
nog spårar man däremot intet af Shakespeares inflytande i
formellt afseende, utan bestämmande för andan, tonen och
versifikationen är, dels ofvannämnda svenska skalder, dels
Goethes inflytande. Hafsfrun är säkerligen den första större
diktning i Sverige, som är så starkt påverkad af Goethe. Ren
omskrifning är den duett, i hvilken Hulda och Magnus gifva
uttryck åt sin kärlekslycka:
Säg, känner du det land, der kärlek lyser;
Der blommans kalk af idel vällust myser;
Der vestans fläkt åt gossen hviskar: njut!
Och myrten gror till lifvets sena slut, o. s. v.
Förebilden är här Goethes ballad Mignon. Liknande
anslutningar till Goethes diktning påträffas öfverallt i dramat.
Den scen, där sjöjungfrurna dansa mot hofmännen, erinrar
till motiv och stämning om Mefistos strid emot dryckesbröderna
i Auerbachs källare. Äfven andra drag i Hafsfrun gå tillbaka
till Faustdramat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
