Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skildra lystna fauner och lössläppta bacchanter, eller
Kermes-sernas trygga bondbefolknings icke mindre naivt naturliga
fröjder. Just i denna stil voro Livijns egna utkast till
kärleksdikter, när icke antikiseringen lade alltför hindrande bojor på
hans natur.1 I kraft af temperament och uppfostran måste han
finna dessa Leopolds ceremoniosa kärlekskväden kalla och
onaturliga.
I företalet till öfversättningarna har han med bitande ironi
fått fram allt det förkonstlade, som han fann utmärka denna
fransk-svenska erotiska diktning. Detta företal är en
synnerligen kvick parodi på Leopolds eget skrifsätt:
”Jag har hos mig upptäckt mindre vanliga anlag för Erotiken,
isynnerhet sedan jag med allvar börjat studera de största mästares
arbeten i denna genre. Med de dråpliga öfversättningarne af
Anakreon i handen, har jag trott mig irra vid den skämtande
Gubbens sida kring Alphe’í stränder. Huru sköna äro icke dessa
öfver-sättningar! Huru förträffligt omkläda de icke den gamles joller,
ofta så menlöst att det gränsar till det låga och naturligal Ej
utan beundran, har jag i Svenska Parnassen läst Theocrite, och
vid hvarje prunkande uttryck, hvarmed han förädlats, utropat: sä
skrefvo ej de gamle ...
Frankrike, Rom och Grekland äro likväl ej de enda länder,
der den tjusande Amor vandrat med sin lågande fackla. Äfven
bland Nordens isberg och skumma granar reste han sig ett altare,
hvarifrån den allrasötaste offerrök doftar. Flere präster hafva der
vårdat den heliga elden, och vid hans fester stämt sina harpor.
Jag förbigår Christinas, Lauras och Aliñes sångare och sångerska;
det är ej om dem jag vill tala.. . Nej, det är Semirs, Emilias,
Charlottas och den försmältande Alidas tillbedjare, samt
Vaggvise-författaren, som jag isynnerhet utmärker med detta namn. Känslan
kan ej låna mig ord, då jag beskrifver den förtjusning, hvarmed
jag, vid hvarje rad i deras arbeten gråter, suckar och försvinner.
Jag ser dem redan inneslutna i ryktets gloria framblänka för andra
tidehvarf. Hvarje gång jag tager deras ojemförliga verk och mödor
i min hand, hänsmälter jag i en salig försmak, lik den som
genom-bäfvar hvarje ådra, då en skön flicka trycker min hand. Ja, jag
kan knappast se dem, utan att förtjusas och darra; och ganska ofta
har jag, vid åsynen af den lilla förtrollande purpurröda boken,
utropat med författaren:
Sof i ro, du lilla!”
1 Se t. ex. hans elegier Till aftonrädnaden och Till Jaenette. C. Livijns
lyriska skriftställarskap, s. 63 och 64.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
