Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faldig, snål, egenkär filister, på ett hår lik den notarie
Hum-blom, som är hjälten i Livijns sista roman Riddar S: t Jöran.
Det tredje och sista af dessa utkast är Lagens kåpa,
skrifven 1810 och bestämd för Polyfem. Livijn har här
anslagit den isländska sagostilen, som då var en nyhet i svensk
prosa. Berättelsen erinrar dock lika mycket om de politiskt
allegoriska sagor, som 1700-talet efter Swifts föredöme gärna
framställde och som då och då ännu förekomma i svenska
tidningar ett godt stycke in på 1800-talet. Satiren är bitande
hvass — riktad mot missbruken af domaremakten, för hvars
rätta utöfvande Livijn alltid brann af ett heligt patos. Själfva
afslutningen saknas.
Det är till denna krets af berättelser, som Lifberg hör,
till hvars författande väl Livijn förberedt sig genom sin
ofvan-nämnda öfversättning af Tristram Shandy. Den påbörjades
redan 1806, men fick därefter ligga till 1809. Livijns och
Hammarskölds brefväxling vid dena tid, då Livijn lefde i
Marstrand, utgör nästan en samling förstudier till romanen. Hvarje
drag af småborgerlighet, som de observera, relateras troget för
att möjligen användas vid den slutliga redaktionen. När
någonting är riktigt dumt, kälkborgerligt, tokroligt, så kallas det för
Lifbergskt. När Livijn skall resa till Frö för att deltaga i ett
arfskifte efter mormodern, fröjdar sig Hammarsköld öfver
den skörd af iakttagelser, som Livijn där kunde inhösta för
Lifberg. I samma anda redogör Livijn för alla de komiska
situationer, som framkallas af fändrikarnes plötsliga
teater-vurmeri i Marstrand. Liksom Falstaff är han icke blott själf
kvick utan narrar också sin omgifning att säga kvickheter.
Man kan endast beklaga, att det icke kom att strömma in mera
af den kvickhet och saftiga humor, som utmärka brefven under
denna tid, i det tillärnade mästerverket.
Det dröjde ännu ganska länge, innan Hammarsköld fick
romanen i sina händer. I juni 1809 hade han ännu endast
sett några af de poem, som skulle pryda den, däribland den
obegripliga ”Magistern och ölkannan” samt ”Tirsis i den
gröna lunden”, en lustig parodi på Wallins dikt ”Vid en
landtlig bröllopsfest”. I augusti hade Livijn emellertid redan
fem kapitel tryckfärdiga, och Hammarsköld skyndade sig att
tala med Groth och Petré i Linköping om tryckningen. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
