Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den första, som verkligen haft öga för Sternes mästerliga
förmåga att återgifva det oändligt lilla i upplefvelsernas räcka,
är obestridligen Livijn. Hans afsikt var just att i Johan David
Lifberg skildra lifvet i en svensk småstad och samtidigt
satirisera den akademiska smaken.
Uppgiften var svår. Sterne skref i ett ögonblick, då den
engelska romanen nått en höjdpunkt. I Sverige fanns ännu
ingen roman. Den svenska prosan var knappast uppskrifven
mer än i den höga äreminnesstilen, gällde det att beskrifva,
att nyansera, var den ännu ett svårhandterligt instrument.
Det är ett vanligt fenomen, att när ett utländskt och
främmande mästerverk införes i en annan kultur till ett folk, som
står på en helt olika bildningsgrad, har man först endast
blick för de mest i ögonen springande egenskaperna, men
knappast för de väsentliga. Man imiterar de yttre dragen, utan
att kunna intränga till företeelsens själ. Huru många
århundraden hafva icke de moderna folken behöft, innan de
verkligen förstått den grekiska tragediens väsen! Huru länge
innan tyskar och fransmän på ett organiskt sätt tillägnade sig
Shakespeare!
Så gick det också här. Livijn fäste sig hos Sterne
hufvud-sakligen vid hans brist på komposition, hans begär att teckna
originaler, hvarigenom karaktärerna förvandlas till
karikatyrer, hans öfverdrifna bruk af reflexionen, hvilken nästan
undanskymmer föremålen.
Sterne började sin roman långt före hjältens födelse.
Livijn hinner aldrig längre än till det ögonblick, då hjältens
fader blir kär i sin blifvande hustru. Wallmark kunde därför
med en viss rätt säga, att boken bort heta Lifbergs fars
lef-verne, så hade den åtminstone varit litet rolig på titelbladet,
hvilket väl kunde behöfts, då den var det så föga på alla de
andra.
Livijn späckade sin skildring med satiriska utfall till höger
och vänster. I första kapitlet, som utgör ett kvickhetsjagande
kåseri om hjältens och följaktligen romanens namn, riktas
angreppen mot friherre von Dolk, alias Cederborgh, samt mot de
röfvare- och riddareromaner, som Livijn och Hammarsköld
några år tidigare med sådan förtjusning slukat. Såsom
mönstret fordrar, glömmer författaren härunder att meddela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
