Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han förut icke anat, den nämligen, att förträffligt beskrifva,
hvad tyskarna kallade Das Stilleben, och han uppmanade
honom att efter återkomsten till hemlandet utgifva sina bref.
Detta kringströfvande krigarlif passade i hög grad för
Livijns oroliga lynne. Ständigt nya scener, nya människor,
nya intryck. Det var här ute på tysk botten, som Livijn och
Askelöf lärde närmare känna och sätta värde på hvarandra.
Båda voro stora humorister. Lustig är Livijns målning, huru
de nere i Rhentrakten sitta tillsammans och dricka vin. Själf
sätter han mest värde på ”der alte Vater Rheins” kostliga
håfvor, men han har på dem blifvit så kräslig, att han noga
undersöker, om det verkligen är Stein eller Nierensteiner,
”om det skall”, för att nyttja ett äkta riddaretidsord, ”mir lass
munden. Brödren Askelöf deremot, som lefver i nära
förening med mäktige män såsom t. ex. statssecreterare och
generalintendenter och dem tillhandagår uti det kejserliga tyska
språket har deremot fäst sitt hjerta vid den kosteliga
bur-gundern.”
Både Livijn och Askelöf förändrade under vistelsen i
Tyskland sin åsikt om tyskarna, hvilka de ju hittills endast
känt genom deras litteratur och ställt vida öfver fransmännen.
Nu får pipan ett annat ljud. Askelöf, skrifver Livijn, ”vill
till en början endast uppbränna hvarenda stad i norra
Tyskland från och med Stralsund till och med Hannover”. Själf
skref Livijn mot slutet af fälttåget (den 13 november 1813)
till Rääf högst karaktäristiskt följande:1 ”1 allmänhet sannas
det ordspråket: major e longinquo reverentia. Med en
gruf-veligt hög idé om Tyskarne, deras nationella värde, deras
litteratur, deras odling besteg jag detta land; och nu kan jag
knappt uttrycka, hur litet jag känner derföre. Vare detta ej
sagdt i den mening, som förkastade jag allt Tyskt, nej. Jag
tror ej, att det finnes någon nation, som kan på en gång
framvisa en så vidunderlig blandning af menniskor, hunna till den
största höjd af nutidig odling och varelser kallade bönder,
mot hvilka vår lufsande herregårdstorpare är ett sannskyldigt
belle-esprit. I allmänhet sakna de känsla af själfvärde
äfvensom begreppet om lagenlig frihet; de hänga som karrborrar
vid sina fordna furstar, ofta nog utan all annan förtjänst än
1 Jmfr också Livijns bref, s. 190.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
