Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sällskapsmänniskor, som älskade att i ett förtroligt lag strö
ikring sig idéer och låta skämtet flöda. Livijn förstod att
uppskatta bordets njutningar, satte värde på ett godt glas vin
och en enligt reglerna bryggd arraksbål. I detta afseende var
han dock endast ett barn i jämförelse med Askelöf, denna den
svenska kökskonstens Brillant-Savarin. Äfven i öfrigt
passade deras lynnen förträffligt tillsammans. Askelöf var
fleg-matisk — lat är kanske ett för starkt ord; Livijn var mera
initiativrik, full af hugskott, strödde kring sig öfverord och
paradoxer, fördjupade sig i sina kvickheter och berusade sig
af sina idéer, tills han slutligen förirrade sig i molnen. Askelöf
lät honom rasa, men när han tröttat ut sig och åter nedsjönk
mot jorden, passade han på och af kylde vännens öfverdrifter
med sin lugna säkerhet och skälmska humor.
Det mest utmärkande draget i Askelöfs karaktär var hans
klokhet, hans finhet i uppfattningen. Han genomskådade
dumheten, men den tände ingen helig vrede i hans bröst. Den
var för honom framför allt löjlig, och när han uppvisat dess
haltlöshet och med ett godmodigt, fast därför icke menlöst
skämt afslöjat den, satte han sig åter till ro och njöt världen.
Troligen är det han, som gifvit namn åt detta sällskap för det
löjliga, ur hvilket Polyfem framgick, eldad af Hammarskölds
entusiasm, men tyglad af Askelöfs säkra hand.
Någon barrikadhjälte, som blottar sitt bröst för fiendens
kulor, blef Askelöf aldrig. Denna roll spelade bland
fosfo-risterna Hammarsköld och andra. Men Askelöf var den, som
kall och lugn satt i generalskvarteret och ledde striden. Det
hvilar nästan något ogenomträngligt öfver honom. Betraktar
man hans porträtt, ser man ett välvilligt leende krusa hans
mungipor, ett par kloka ögon titta fram bak glasögonen, mera
upptäcker man icke. Han väger sina ord, säger aldrig allt, men
man anar, att han döljer mycket; dock är han icke falsk. Han
är blott en alltför klok iakttagare af människorna, känner för väl
deras svaghet och deras begränsning för att icke vara på sin
vakt. Försiktighet är en af de egenskaper han tidigast
utbildat. Han förstår att umgås med människor af olika
samhällsklasser, och trots sin relativt anspråkslösa yttre ställning
stod han på en hart när förtrogen fot med äfven spetsarna i
samhället. Särskildt mot slutet af sitt lif är han sökt af de
13. — Clas Livijn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
