Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIV.
Gröna Rutan.
Stockholm var vid denna tid ännu en liten stad. Den hade
endast omkring 75,000 invånare. Ännu fortlefde trots nya
idériktningar mycket af det Gustavianska tidehvarfvets franska
kultur, och alltjämt var det hofvet, som tryckte sin prägel på
den gamla residensstaden. Med nyfikenhet följde man
händelserna inom konungaborgen.
Ännu hvilade något visst idylliskt gammaldags öfver dess
gator och gränder. Det gör ett putslustigt intryck, när man i
denna tids tidningar ständigt och jämt finner klagomål öfver
den bristfälliga renhållningen. Orenligheten sammansopades i
små stackar på gatorna till stort men för de gående och körande.
Sederna voro i mångt och mycket råa. Ett bevis därpå är de
täta morden, som för jämnan uppskakade befolkningen, så
mycket mera som polisen icke alltid lyckades upptäcka den
skyldige. I Blanches mästerliga Stockholmsberättelser finner
man ofta ett återskimmer af dessa seder.
Penningtillgången var knapp. Äfven på säkra namn eller
inteckningar var det svårt att få penningar. Ofta måste
låne-sökaren vänta månadsvis, och för att lånet skulle utfalla måste
tjänstemännen mutas. Livijn, som hade fullt med dylika
kommissioner för sina vänner i landsorten, berättar, att han redan
i sex veckor fått vänta på att utfå ett antaget lån, trots att
han hade en släkting i banken. Rääf fick vara beredd på ätt
betala 1 1ji % i kommission för att erhålla sina penningar, ty
detta var, hvad tjänstemännen fordrade. Under dylika
förhållanden frodades naturligtvis procentareväsendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
