Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eljest äro Livijns omdömen synnerligen skarpa. För
Afzelius, hvilken arbetade med folkvisesamlingen, uttalade han
sitt ohöljda förakt. Han kallade honom ”den insignifiante”
och berättade de befängdaste historier om honom. Under det
att Palmblad, Atterbom m. fl. ständigt lägo öfver Rääf för att
han skulle skänka Afzelius sina visor till utgifvande, afrådde
honom Livijn bestämdt. Afzelius hade icke intelligens och
kunskaper för att kunna gå i land med ett dylikt företag.
Triumferande utbrast han också, då verket utkom och
Afzelius ej med ett ord tackat Rääf för den stora samling han
öfverlämnat till honom: ”Nu har du skördat Lönen för dina
uppgifter åt Afzelius, och hvad mest fägnar mig är att Jacobus
(Adlerbeth) måste sjelf medgifva, att jag har rätt.”
Vi känna också redan Livijns omdöme om Hammarsköld.
Denne hade ingenting lärt och ingenting glömt utan befann
sig alltjämt kvar på den polyfemistiska ståndpunkten.
Hammarsköld stod vänskapsfullt vid sidan om
Upsala-fosforisterna. Däremot hade Livijn och hans krets åtskilligt
att invända mot dessa. Redan i början af 1816 profeterade
Livijn i mystiska ord för Rääf, om att en schism förestod i
vitterhetens rike. Det var nog icke svårt för honom att blifva
sannspådd, ty säkerligen var han bakom kulisserna den
egentlige anstiftaren. Han syftade troligen med sina ord dels pfi
det angrepp mot göterna, hvilket han och Hammarsköld i
detta ögonblick förberedde i ”Lifvet och döden”, dels på
Scheutz’ företal till Werners Dalens Söner, i hvilket denne
angrep Upsalienses för deras katoliserande tendenser.1 När
Atterbom i midten af februari 1816 vistades i Stockholm, dolde
man icke för honom, att man fronderade mot fosforismen.
Som bekant uppväckte också Scheutz’ öfversättning, när
den på våren 1817 publicerades, en storm af ovilja. Det var
icke att undra på, då just vid denna tid fosforisterna från annat
håll anföllos för sina religiösa åsikter. Journalen riktade i
tvänne olika serier af artiklar skarpa anfall mot deras katolska
sympatier. Att under dessa förhållanden Scheutz, som hittills
gällt för en anhängare af fosforismen, uppträdde mot den nya
skolan, ansågs som förräderi. Hammarsköld grep till pennan
1 Lj unss ren, Sv. Vitt. V. sid. 119.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
