Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sökte han läkare, 1819 klagade han ånyo öfver sitt dåliga bröst ,
och sköttes af doktor Döbeln. Denna sjukdom följde honom
sedan och blef orsaken till hans död.1
Detta hjärt- och bröstlidande förklarar de
ångestförnimmelser, af hvilka han led, såväl som den retlighet och det raseri,
som ofta öfverföllo honom och hvilka gifva färg åt många af
hans omdömen om personer och förhållanden. Och säkerligen
är det också på grund af denna sjuklighet, som han så djupt
förstod nyromantikens mystik och kunde skildra dessa tillstånd
af exaltation och drömlif i sina romaner. Det är ofta så, att
fysiskt lidande och sjukdom vändas till styrka och rikedom i
själens lif. Med undantag af Stagnelius, Almqvist och
möjligen Atterbom har ingen så djupt inträngt i dessa stämningar
som Clas Livijn.
Å andra sidan var han en kraftig och blodfull
sexton-hundratals människa, som kände rikt och varmt och
ursprungligt. Hela hans själslif svänger som en pendel mellan dessa
båda poler: uppsluppen glädje och mystiskt drömmeri. Han
säger om sig själf: ”Jag skämtar ser du, ty merendels fattar
jag aldrig pennan, när jag är i ett melankoliskt lynne utan för
att sluteligen öfvergå i ett gladt.”2 Det är just detta
blixtsnabba svängande från melankoli till ysterhet, från det svarta
till det röda, som utgör grundvalen för hans humor.
1 I början af trettiotalet led han ofta af astmatiska anfall och
blod-störtningar, så att läkare måste tillkallas midt i natten.
* H. I. 95, 31/io 1804.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
