Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det andra. Han personifierar detta sitt eget lynne i Panurge,
infallsmakaren af de tusen spratten. Skenbart är det intet
allvar med historien, och likväl lurar midt ibland alla dessa
saftiga kvickheter, midt i detta karnevalståg af brokiga masker,
tidens allvarligaste idéer, humanismens nya
människouppfattning, protestantismens revolutionerande tankar.
Hos ingen af renässansens stora skalder finnes dock en
sådan skara af komiska gestalter som i Shakespeares diktning.
Shakespeare vill se den företeelse han skildrar från alla sidor.
Därför brytes ständigt det tragiska af det komiska, det
romantiska af det realistiska. På mordscenen i Macbeth följer
port-vaktsscenen, Lears vansinne ackompanjeras af narrens skratt,
och huru många mer och mindre burleska och djärft komiska
scener afbryta icke månskensstämningen i Romeo och Julia
eller Midsommarnattsdrömmen. Falstaff, fet och frodig,
dryper af Rabelaiska grofkornigheter, och Hamlets repliker äro
bräddade af bitterhet, ironi och sentimentalitet. Det patetiska
och det cyniska, det upphöjda och det låga ligga i Shakespeares
diktning ständigt sida vid sida, och som en förbindande
skottspole glider mellan trådarna ironien.
Redan i början af 1700-talet anknyter man i engelsk och
fransk diktning till dessa renässansens stora humoristiska
författare. Fielding har lärt mycket af Cervantes. Rabelais går
igen hos Swift och Voltaire. Det är från Rabelais, som Swift
fått idén till de tvänne första af Gullivers resor, men sättet,
hvarpå han skildrat dem, är nytt och egendomligt för honom
och tiden. I Pantagruels krönika framställer Rabelais vissa af
sina personer som jättar, men han glömmer snart bort detta
förhållande, och det gör också läsaren. Endast då och då
erinras man om dessa personers jättelika egenskaper såsom
i den bekanta scenen, där Pantagruel under sin utsträckta
tunga skyddar hela sin här för ett regnväder.
Huru annorlunda berättas icke dylika, ej mindre fantastiska
historier af Swift. Hans Gulliver kommer till Lilleputternas
land, där människorna och boskapen äro så små, att han kan
stoppa ett fång af dem i sina fickor, och allt annat befinner
sig i samma proportion. I Brobdingnag är förhållandet det
motsatta. Där äro invånarna jättar, som se ned på Gulliver,
liksom denne förut sett ned på Lilleputtarna. Gulliver bor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
