Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den erotiska lidelse, som genomströmmar denna skildring
och når sin dityrambiska höjdpunkt i ”Sången om de långa
kläderna”, är på en gång naiv, ädel och vild. Mästerlig är
skildringen af de båda älskandes olika sinnestillstånd vid
uppvaknandet efter den första kärleksnatten. Han är gripen af
en ”rasvild glädje” och för första gången fullt medveten om
sin kraft. Victoria är lycklig, men hon anar redan kommande
lidanden.
Icke mindre intressant är detta parti från litteraturhistorisk
synpunkt. Hittills har man trott, att Almqvist var den förste,
som i ”Amorina” och ”Det går an” framställt kärleken såsom
en ren naturmakt, obunden af alla samhällets lagar. Denna
ära tillkommer i själfva verket Livijn. Axel Sigfridssons och
Victorias kärlekshistoria är det första försöket af denna art i
svensk litteratur.
Livijn var själf medveten, om hvad han vågat, såsom det
framgår af det ställe, där han hänvisat på, att ett af världens
äldsta och oskyldigaste folk erkänner i sina lagar ett så
be-skaffadt äktenskap eller ännu tydligare, då han låter Axel
Sig-fridsson utropa: ”Kanske hinner jag att sluta min historia;
i sådant fall får jag tillfälle att föra dig i bekantskap med en
herrlig q vinna. Hon ägde mitt hjerta och ännu kan jag i
enslighet gråta glädjetårar, emedan hon har älskat mig. Inga
tomma ceremonier förenade oss; men vid naturens evigt
lågande altar tände vi vår brölloppsfackla, den flammade i höjden
och släcktes, ännu glimmar den, lik efterglansen af en
afton-rodnad bortom bergen, och hänförd af dess skiftande färgspel,
har jag ofta varit i beråd, att med friskt mod störta mig utföre.
Dock än skimrar den, och jag är försäkrad, att, då händelserna
tränga mig utför branten, skall jag igenfinna henne i
evighetens blå fjerran.”
Det är icke utan intresse att jämföra Livijns framställning
i Axel Sigfridsson med Almqvists ”Det går an”. I yttre
af-seende råder en förvånande likhet. En likhet så stor, att man
nästan skulle vara benägen att tro, att Almqvist känt sin
föregångares berättelse. Läst den har han emellertid icke kunnat,
den utkom först 1850 ifrån trycket, och då hade Almqvists
”Det går an” redan i elfva år varit bekant för den svenska
allmänheten. Men Almqvist och Livijn kände hvarandra per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
