Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dråplig musik: gräsliga toner flaksade såsom flädermöss om
hvarandra i luften. Nå, men balen sen? det var en riktig
Hof-bal. På intet ansikte log kärlek, i intet öga brann lif. Blott
tre steg till; och du har betalt din entré-billet.”
Samma blandning af burlesk humor och nattsvart förtviflan
präglar också spelscenen, en af de bästa i boken. Schenander
säljer skjortan på kroppen för att spela in några slantar till
den af hennes make öfvergifna Maria. Han träder in i det
spelhus, där Leyonbraak ”förrättar gudstjänsten”, d. v. s. står
för banken. Schenander håller på Spader Dame och vinner
gång på gång, tills slutligen den värde kaptenen spelar falskt,
och Schenander åter ilar ut till mörkret och fattigdomen.
Satiren når sin höjdpunkt i bokens sista kapitel, hvilket
utgöres af rättegångsprotokoll öfver den ännu en gång i förvar
tagne studenten, misstänkt för delaktighet i barnamord.
Schenander piskar fångknekten, som med lämpliga medel söker
förmå honom till bekännelse. Denna skildring utgör det mest
blodiga skämt med rättvisan och hennes handhafvande, som
kanske finnes på svenskt språk. Livijn hade synbarligen ännu
i godt minne händelserna från Värmdömålet.
Ständigt återvänder i detta sista kapitel tanken på döden
och grafven, utmålad med en intensitet och en vällust, som hos
vissa af renässansens och sextonhundratalets religiösa
författare. Bakgrunden utgöres då alltid af den väntade himmelska
saligheten. Äfven detta drag saknas icke i Livijns skildring.
Schenanders sista tröst är, att han slutligen skall få njuta sitt
manna, att mullfrätaren, döden, skall förlora sin rätt, att han
skall återförenas med Maria, att däruppe allt mörkt och uselt
skall omgestaltas och förvandlas i frid och försoning. Hans
sista ord äro betecknande nog: ”den Evige betalar.”
Också i ett annat afseende erinrar Livijns skildring om
dessa renässansförfattare, nämligen i de starka, feberartade
bilderna, i hvilka föreställningar från vidt skilda områden oftast
sammanblandas. Bild kedjar sig här till bild, så att tanken
slutligen har svårt att följa med.1
1 Se här ett typiskt exempel! Schenander har för natten tagit sitt
uppehåll i ett vedskjul och förbereder sig att p& en tunna skrifva ett af sina
vanliga bref. Men det regnar, så att papperet nedfuktas. Han tilltalar då
regnmolnen på följande sätt:
"Dunkla gråterskorf som bedokade och med likfärds steg framträden på
fästet för att bortskymma himmel ens blänkande ögon. hvi kommen l nu?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
