Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spader Dame är en bok full af patos och poesi,
genomlöpande en hel skala af olika humoristika stämningar; den är
ömsom sentimental och demonisk, cynisk och burlesk, rik på
väl slipade sentenser och skrifven i en säreget skimrande,
färgstark stil. För vår tids och kanske äfven för samtidens smak
skulle det dock varit önskvärdt, om författaren någon gång
nedstigit från sin koturn och kommit den låga jorden något
närmare. Han skildrar t. ex. kärleksförklaringen emellan
Sche-nander och Maria: ”Vingade flögo orden från hjerta till hjerta;
djupt trängde de — djupare än tiden, djupare än verlden.”
Detta kan vara mycket vackert som inledning, men författaren
fortsätter alltjämt i denna stil, utan att vi någonsin komma
situationen närmare. I stället föres läsaren bort från verkligheten
i en molnstod af reflexioner. Den teknik, Livijn använder i
denna roman, ar knappast den naturliga prosans, det är versens
teknik, dess mättade bilder, dess rytmiska gång. Det välljud
och den poetiska stämning, som Livijn sällan eller aldrig nådde
i sina antikiserande dikter, fann han i den egendomliga form
af litterär stil, som han skapade i Axel Sigfridsson och Spader
Dame. Denna sistnämnda roman är, hvad man längre fram i
seklet kallade för ett poem i prosa. Hans närmaste mönster
var Jean Paul, men det direkta studiet af Shakespeare och
särskildt Hamlet lyser ständigt igenom, utan att man kan tala
om en direkt imitation.
Har Livijns arbete bidragit att utbreda detta stilideal i
Sverige? Det är svårt att afgöra, ty det inströmmar under
tjugotalet på många olika vägar och påträffas ännu under
trettiotalet och senare. I Fredrika Bremers romaner ingå t. ex.
dylika patetiska, öfversvallande skildringar som ett bestämdt
element vid sidan om en mera verklighetsbunden prosa.1
Dock, jas förstår Eder. I ären barmhärtige! Mitt hjerta gråter blod, jag
känner det; mina ögon–––––-men se! blodet viljen I borttvätta, på det att
jag ej skall se det, förvandlas till en varg och sönderslita mig sjelf och mitt
slägte. Ack! kunde jag, likasom I, försmälta i vatten! Men denna kropp
är ännu för hård för att visna som ett blomster och bortdunsta lik en
vårbäck.”
Han föreställer sig således, att regnmolnen af medlidande utgjuta tårar
för att borttvätta de blodfläckar, som hans hjärta gråter, och hvilka nedsudla
papperet. Det är i denna stil, som vissa af renässansens sonettförfattare
uttrycka sina tankar. Bilderna förlora allt sammanhang med verkligheten och
lefva ett själfständigt lif. I själfva verket existerar också ett organiskt
sammanhang mellan dylika skildringar och renässansens. Mellanledet ntgöres
af Jean Paul. som i så hög grad inspirerat sig nf Shakespeares bildrika stil
och öfverdrifver den.
1 Se t. ex. i Grannarna i de scener, där Serena eller Bruno uppträda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
