Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand af en annan, hvars ägare, sedan han i anseende till
mörkret, på nära håll öfvertygat sig om den medborgerliga
tacksamhetens verklighet, täcktes yttra: ”Jag förmodar icke,
att minsta oordning är här å färde, och kan således med
trygghet begifva mig till ett annat ställe, der min närvaro är
nödvändigare. Men det försäkrar jag, att när man vet att taga
saken på rätta viset, så är den borgerliga ordningen alldeles
icke farlig, om icke för några tiggare och trashankar.”
Som redan nämndt, ansluter Livijn i denna roman till
Hoffmann, och man kan till och med föra skildringen tillbaka
till en bestämd novell af denne, nämligen ”Der goldene Topf”.
Liksom i denna geheimearkivarien Lindhorst egentligen är
Salamanderfursten Phosphoros, så äro referendarien och
kläd-mäklaren samtida med tvänne personer från kejsar
Diocle-tiani tid. Lindhorst och hans broder strida om en präktig
onyx, referendarien och klädmäklaren om käppen med den
magiska kryckan. Mellan fläderträdets löfverk upptäcker
Anselmus Salamanderkungens döttrar, Serpentina och hennes
systrar; i Djurgårdsekens krona varsnar Humblom prinsessans
hufvud. Flera andra dylika likheter skulle kunna anföras,
Livijn har dock med stor själfständighet begagnat sig af dessa
lån. Syftet i hans roman är satiriskt, och hufvudpersonen i
hans berättelse har därför en annan karaktär än den poetiska
drömmaren Anselmus. Ingenting kan vara naturligare, än att
denna lefver i fantasien och omskapar allt efter sitt sinne.
Humblom däremot är prosan själf, som med händer och fotter
värjer sig för fantasiens foster. De syner, som förfölja honom,
skapas icke af honom, spira icke upp ur hans inre, såsom
rosorna skjuta fram ur rosenbusken, utan framtrollas af
referendarien och klädmäklaren. Hela detta spel är, när man
en gång upptäckt det, synnerligen burleskt.
I Livijns roman blir Thorleifsson den verklige riddar S:t
Jöran och motsvarar således närmast Anselmus. Men deras
patos är olika: Thorleifsson är en representant för rätten,
Anselmus för poesien.
En särskild plats intager i denna roman legenden om
Riddar S: t Jöran, hvilken referendarien föreläser för
auscul-tanten. Denna är berättad i ett på en gång högstämdt och
naturligt språk, med något visst gammaldags i tonen. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
