Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väi iörsta gången, som en medeltidslegend med stämningsfull
innerlighet återgafs lör en modern svensk publik.
Mycket i denna roman tyder på, att dess scener först
tecknat sig för författarens inre öga som en brokig serie af
unuerbara trollerier, hvilka, så att säga, spontant uppstått ur
eu centralmotiv, men utan att vara förbundna med hvarandra
genom en djupare mening. Alla fantasibegåfvade naturer känna
till aetta tillstånd, då själen, försänkt i sig själf, i drömmande
eiler vaket tillstånd leker fram bild efter bild liksom ett
kaleido-SKOp. För skalden själf äro dessa bilder hufvudsaken. Han
njufer dem i skapelsens ögonblick utan att fordra någon
förklaring, njuter dem som en slags musik, åt hvars toner han
hängifver sig. Hvem kan tvifla om, att det är i denna
sinnesstämning, som Ariosto fördjupat sig i alla de naiva sagor, af
hvilka han uppbyggt sin skimrande hjältedikt. Vi kunna ännu
skönja det i den hänförelse, hvarmed han beskrifver
strids-scener, paradisiska trädgårdar, magiska förvandlingar,
hjältinnans skönhet och Rolands galenskap. Och när Cervantes
håiler domedag öfver de gamla riddarböckerna, ana vi, med
hvilken ömhet och kärlek han ännu omfattar dem. Så
ome-deloart, utan alla tankar på metafysiska förklaringar är det
o.kså, som Atterbom under sina barnaår vid lampans sken
för-ojunkit i läsningen af de sägner, hvilka senare skulle skänka
honom stoff till hans fantastiska sagospel.
Helt annat blir förhållandet, då skalden vill nedskrifva
sina syner. Hvad som fängslar honom själf som en salig dröm,
skalle för läsaren lätt blifva en långtråkig följd af
beskrif-ningar eller platta äfvcntyr. Endast mycket primitiva
kultur-okeden äga ännu tillräckligt af barnets naivitet för att kunna
iröjdas af sådana bilder. Under mera reflekterande tidsåldrar
fordrar man däremot, att dessa bilder skola sammangå till en
afslutad enhei, att de uppbäras och sammanhållas af en idé.
Så är redan fallet i Ariostos och Cervantes’ satiriska diktningar,
och under sjuttonhundratalet, då man ånyo började att leka
med de gamla medeltidssagorna, gaf man dem oftast en
didaktisk tydning. Nyromantiken fängslades särskildt af sådana
berättelser, i hvilka den skymtade ett sammanhang med sitt eget
idéinnehåll, och i hvilka den således med lätthet kunde inarbeta
en eller annan symbolisk eller satirisk mening. Öfverallt finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
