Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väl uppkommen från sjukbädden, började Livijn ånyo
planera för sin framtid. Redan vid denna tid tyckes han hafva
varit på tal till generaldirektör för fångvården. Han ville gärna
förena detta ämbete med underståthållarskapet, ty utan denna
plats skulle ökningen af hans inkomster blifvit ringa. Han
anmälde sig därför inför konungen, som emellertid icke tycks
ha gifvit något bestämdt svar, utan endast i allmänhet lofvat
ihågkomma honom med ett landshöfdingedöme. I statsrådet
blef Klingenstjerna utnämnd till underståthållare.
Livijn var missmodig. ”Huru gerna skulle jag nu ej utbyta
allt detta glittrande elände mot en egen torfva och min pension
på 800 riksdaler, hvartill jag är om tvenne år berättigad.
Jag är mätt på herligheten, men nöden kör hunden i band.”
Den 13 mars 1835 förordnades han emellertid att vara
ordförande i styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i
riket med rang af landshöfding. Därmed hade den rätte mannen
kommit på den rätta platsen. En sällsynt förening af egenskaper
gjorde honom synnerligen lämplig att bekläda denna post. En
rik och omfattande bildning satte honom i stånd att förstå de
många och olika former af mänskliga förhållanden, som en
fång-vårdschef måste känna. Han var genomträngd af de humana
idéer, ur hvilka de sista seklens sociala reformer framgått.
Dessutom ägde han den medfödda människokärlek, utan hvilken ett
så otacksamt arbete svårligen låter utföra sig. Livijn kunde vara
hård och bitande mot de högt uppsatta, men för de svaga och
elända var han alltid uppoffrande godhet. Redan som yngling
hafva vi sett, huru han tog syskonens försvar emot den
nyckfulla modern. Han upprördes öfver den brutala behandling,
som öfvergått de i Värmdömålet anklagade och ingrep till deras
fördel. Han ordnade Hammarskölds affärer, åtog sig
Alexander Setons sak, som om det varit hans egen, skref för
hjälp-behöfvande bref på vers och prosa, när han icke själf kunde
hjälpa. Otaliga äro de personer, han bistått med råd och dåd.
Han ägde den sanne prästens och den sanne läkarens
outsläckliga hängifvenhet inför det mänskliga lidandet.
Men denna godhet var fri från all hjärtnupenhet och
sentimentalitet. Hans stora världserfarenhet och
människokännedom hade lärt honom, att det bästa sättet att hjälpa är att sätta
individen i stånd att hjälpa sig själf. Han visste, att lag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
