Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benvenuto Cellinis självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solen. Det var hans enda länstan; sedan ville han
dö nöjd.
Och han bönhördes. Den 3 oktober 1539 ungefär
en timma före solens uppgång — Cellini har själv
angivit dagen — då han var fördjupad i sina böner,
uppenbarar sig för honom åter den osynlige. Han
förde honom till ett rum, där han visade honom alla
de människor, som levat och dött. Därpå förde
han honom ut på en smal gata, och då han slog upp
ögonen såg han, att solen lyste pä en mur över hans
huvud. Han steg upp för några trappsteg och
varseblev till sist hela solens skiva:
»Dess strålars makt nödgade mig som vanligt
att tillsluta ögonen, men jag ångrade mig genast,
öppnade ögonen, betraktade solen oavvänt och sade:
»O, min sol, som jag så länge längtat efter! Jag
vill nu ej se på något annat, om än dina strålar skola
göra mig blind! Och där stod jag med blicken fast
riktad på solen. Sedan jag stått så en stund, märkte
jag, att strålarnas hela makt plötsligt flyttade sig till
den vänstra sidan av solen och att hela skivan var
ren och klar, utan strålar. Jag betraktade den med
den största hänförelse, ock det föreföll mig som ett
underverk, att stnålarna på detta sätt dragit sig
tillbaka. Jag tänkte på den himmelska nåd, som
bevisats mig av Gud den morgonen, och sade med hög
röst: »Underbara makt! Härliga kraft! Hur mycket
större nåd bevisar du mig ej än jag hade väntat!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
