Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tintomara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädet, där de fyra vägarna mötas, på vilka de fyra
älskande spöklikt närma sig. (Orig. uppl. sid. 362).
Detta månens förhållande till Tintomara är
visserligen icke direkt uttalat. Almqvist älskar sällan att
alltför mycket förråda sina hemligheter. Men tvekar
man, om att så förhåller sig, bör man bläddra några
sidor längre fram. Man träffar då i bokens
slutkapitel på en parallellscen. Då är det solen, som
intager en säregen ställning till henne. Tintomara står
bunden vid trädet för att skjutas:
»Utsikten ifrån trädet genom skogen åt detta håll
var målande skön. Eftermiddagssolen hade ifrån
ze-nit nedsjunkit på västra sidan så, att vid denna timme
spetsen på Solna kyrktorn just inträffade med
Solklotet, och av en levande inbillning togs detta för
en guldboll eller gyldne kula till prydnad på själva
tornets udd.»
Solen är henne icke nådig. Kanske är det just
den, som giver henne döden. Ty det heter vidare:
»De sexton skyttarne, stående nere vid
spetsgården, med ryggarne åt kyrkan till, hade redan en lång
stund hållit sina gevär riktade mot fångens bröst; och
denna, själv en icke oövad skytt, kunde på de i
solstrålarne blänkande muskötpiporna lätt och tydligt
se, huru rakt deras mynningar pekade på hennes eget
hjärta. Kanske höjde sig dock blicken oftast ifrån
dessa glimmande linier (som själva liknade strålar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
