Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans Larsson som diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Synbarligen har författaren som så många andra
av humana idéer besjälade människor levat i den tron,
att vi hunnit så långt i kultur, att krig nästan vore
en omöjlighet — och så plöstligt är det där, mera
barbariskt än någonsin. Hörnstenen i hans tro, att
världen skulle bliva bättre och människorna visare,
har skakats, då dårskapen och ondskan i stället
kommit till väldet »Jag är trött på frågorna och på
människorna också», utbrister han. »Tror du
egentligen, att de någonsin bliva bättre? Den
fåfänglig-heten bör man kanske inte leva på.»
Men endast för ett ögonblick får missmodet makt
med hans ljusa sinne. Hur dålig tanke man än har
om människorna, gäller det att se dem som de äro,
älska och förstå dem utan alla teorier. »Giv mig
människor», ropar han. Och då är det som minnet om
Henunabyarna på allvar dyker upp, där alla de han
bäst och närmast känt, levat. Han måste se dem
ännu en gång, hålla uppvisning med dem, undersöka
om de hålla provet — man vet ju icke vad som kan
förestå under dessa farliga tider. »När en stor och
fruktansvärd händelse når uppöver det vardagsflacka,
så ekar det hundra år tillbaka, från ödesstund till
ödesstund, och då tycker jag genast jag ser
släktleden tåga nere under mig i en lång rad. Då håller
man ganska mycket av dem, och tanken far i väg
kring gårdarna och över vångarna och hälsar på.»
Och författaren fördjupar sig i barndomsminnena,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
