Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patrick Macgill. Den röda horizonten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två av de vakthavande soldaterna falla, träffade av
en granat De båda skägglösa pojkarna, nästan barn,
ligga där fridfullt och stilla, nästan utan att en droppe
blod synes; och ingeniören, som leder truppens
arbete, förklarar, att sådana scener säkerligen ännu
göra ett visst intryck på de nya; själv tänker han
icke längre därpå. Båren kommer, och offren
bortbäras. Det hela går lugnt och naturligt.
Slutligen kommer en dag det högtidliga
ögonblicket, då truppen rycker ut på sin första vakttjänst
i främsta eldlinjen, där man ej kan höja huvudet över
vallens sandbankar utan att riskera att få det avslitet
av en kula och där man på högst några hundra fots
avstånd har fiendens sandbankar och ingenting annat
att se på. Lustigt karaktäriserar en Londongamin
hela kriget som en strid mot sandbankar. Man ser
intet annat — normaliter åtminstone. 1 hela arbetet
passerar icke en tysk soldat förbi. Ingen har sett
en sådan, utom möjligen därute i »Ingens mans land»
där de obegravda liken av vänner och fiender, ofta
i underliga och fantastiska ställningar, ligga och
stinka på sommarens brokiga blomstermatta.
Dagar och veckor följa i förfärande enformighet,
endast då och då avbruten av en exkursion efter
friskt vatten över öppna fält, där »shrapnels» hagla
ner; kvävande hetta växlar med kylig fuktighet, stank
från lik och födoämnen fylla skyttegravarna, hemska
ljud från döende och lidande genomskära nattens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
