Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Patrick Macgill. Den röda horizonten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stillhet och fylla den med en fasa, som kommer den
modigaste att skälva i obeskrivlig ångest. Så komma
anfallen och genombrytningsförsöken. Hela
skildringen kulminerar med en serie av nattscener, av vilka
den hemskaste är den, då författaren mitt under
förberedelserna till strid går med order till en by
bakom, under det att bomber och granater slå ned vid
varje steg.
Här till slut en scen från kriget, som visar hur
Patrick Macgill berättar: »En dag, medan jag bodde
i byn, mötte jag ett barn, ett litet näpet pyre med
blont hår och skrattande ögon, ett rött band var
knutet omkring en fläta, som slängde mot vänstra
kinden. Hon smålog mot mig, då hon gick förbi mig,
där jag satt på vägkanten under poppelträden. Hon
hade en ängels ansikte, omgivet av en gloria av
gyllene hår. I handen bar hon en tom kruka, nästan
lika stor som hon själv, och hon var på väg hem
till ett av de ännu bebodda husen närmast
stridslin-jen. Dagen hade varit ovanligt lugn, och byn tog
tillfället i akt och badade sig i solsken. Jag följde
den lilla flickan med ögonen, där hon gick fram över
vägen, lätt trippande i gräset, svängande på den stora
krukan. Livet var för henne en girland av blommor,
det gjorde gott att se henne och med ögonen följa
hennes vandring. Hennes anblick gjorde mig lycklig.
Vad var orsaken till, att den tyske artilleristen —
kanske en enkel skogsbo och själv far — avfyrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
