Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Profanmysteriet under medeltiden från dess första framträdande till omkring 1550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin bestämda utrustning och sina i en viss rigtning
upp-öfvade skådespelare. Och liksom alla andra institutioner
håller den i det längsta på sina bestående former och är
ej villig att utbyta dem mot nya, förrän efter moget
öf-vervägande och först då den säkert kan räkna på, att den
äfven har publiken med sig.
Medeltidsteaterns konservatism låg i dess religiösa
karakter, och innan profandramat kunde slå igenom, måste
först en förändring hafva inträffat i detta afseende och
korporationer hafva uppstått, som firade dramatiska fester
utan allt religiöst syfte.
Det var således först, när medeltiden gått sin upplösning
till mötes, och man börjat speja efter nya kulturformer,
som den jordmån blef färdig, i hvilken profandramat
kunde slå rot. Det var ungefär samtidigt, som farsen
började sin långa blomstringstid och som moraliteten, hvilken,
om ock i början religiös, ju hastigt utvecklade sig till en
öfvervägande profan diktart, blef tidens älsklingsdrama.
Dessa fakta visa tillsammans hän på en ny och friare
uppfattning af teatern än den religiösa, som förut härskat.
Under det att således det andliga dramat alltjemt
beherskade scenen, i det att både nya sådana skrefvos och
väl äfven äldre samarbetades till cykler (Le vieii
Testament, Le nouvau Testament, etc.), se vi under loppet af
fjortonhundratalet och början af femtonhundratalet, huru
mysterier af rent profant innehåll sporadiskt framträda —’
och dermed är redan dramats renässans börjad.
I det föregående är visadt, huru redan i de liturgiska
dramerna och skoldramerna det profana på olika sätt
uppenbarade sig, huru man komiskt utpenslade bifigurer och
huru djeflarne uppträdde för att roa massan. Vidare huru
i mirakelspelen detta drama ofta, låt vara med
bibehållande af sin religiösa karakter, blef en ren sedekomedie
eller ett romantiskt drama, som stundom i högt patos
närmar sig till tragedien. Men det var egentligen först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
