Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Profanmysteriet under medeltiden från dess första framträdande till omkring 1550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen gå under benämningen Recueil de museum; i
samma format är äfven det unika exemplar af moraliteten
Les Blasphémateurs, som Bibliothèque nationale eger.
Härmed vill jag visst ej hafva förnekat, att, särskildt
i senare tider, vissa af dessa dramer äfven lästes. Så
är t. ex. bevisligen fallet med Arnoul Grebans La Passion
och Jacques Milet’s Destruction de Troye och många
andra.
Det tyckes mig derför vara långt naturligare att
anse, att alla medeltidsdramer skrifvits för att uppföras,
och att de också verkligen blifvit det, så vida ej särskildt
olyckliga omständigheter i ett eller annat fall hindrat det.
Ofta var medeltidsdramaturgen äfven ett slags
entreprenör, som åtog sig att på beställning med ett drama
illustrera en viss festlighet. Derpå tyda åtminstone
förhållanden från början af femtonhundratalet. Så associerade sig
Pierre Gringore med snickareq Jean Marchand, och båda
åtogo sig i förening att vid höga personers intåg skrifva
och uppföra mysterier. 1530 var Jean du Pont-Alais, känd
såsom framstående skådespelare, entreprenör för de
offentliga spelen i Paris \ Mången gång anmodades författaren
äfven af ett confrérie att skrifva ett drama för en viss
festlighet. Så var det ett gille af murare och timmermän,
som af Gringore bestälde Vie de Saint Louis.
Det torde således vara temligen onödigt att fråga sig
om de i det följande behandlade prof an dramerna uppförts
eller icke. Faktiskt veta vi, att så varit fallet med flere,
men så vidt jag kan se, finnes ej något skäl att antaga,
att det ej egt rum med dem alla. Mera intressant tyckes
det mig att göra sig den frågan, vid hvilka tillfällen denna
art af dramer särskildt kommit till uppförande. Det
liturgiska dramat spelades i kyrkan, mirakelspelet gafs
säkerligen oftast af ett confrérie till ära för skyddspatronen.
1 Parfait, Histoire du théâtre français, II, p. 249 och 250.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
