Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Profandramat från 1550 till omkring 1600 - V. Antikdramat påverkas af medeltidsdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Intressantare är det då att iakttaga, huru den andra
generationens tragöder tagit inflytande af medeltidsdramat,
huru de bemödat sig att göra handlingen rikare,
utvecklingen fylligare. Man ser det kanske ingenstädes tydligare
än i Robert Garniers tragedier, hvilka beteckna
höjdpunkten af det klassiska dramats utveckling under
femtonhundratalet. Man ser det här måhända tydligast, derför att man
spårar det mogna Öfvervägande och de upprepade försök,
som dessa framsteg kostat honom.
Han började att skrifva dramer helt i Plejadens
maner, d. v. s. med Seneca som förebild. Af denna art äro
Porcie (1568), Hippolyte (1578), Gornélie (1574). I Marc Antoine
(1578), i La Troade (1579) och Antigone (1580) har han
der-emot ändrat manér. Han ville nu åstadkomma en fylligare
handling i sina tragedier och sökte uppnå detta genom att
sammanväfva flera fabler, genom att kasta flere handlingar
vid sidan om hvarandra. Denna parallela sammanställning
af två eller flere handlingar var just en af de mest
karakteristiska egenskaperna i medeltidsdramat, men också
absolut oförenlig med den klassiska tragediens enhetliga
byggnad. Det är intressant att se försöket gjordt hos
klassi-sismens representant, Garnier, men det utföll ej lyckligt.
Hans drama miste på detta sätt sin enhet och förlorade
sin hållning.
Likväl var det under dessa experiment, som han lärde
sig att skrifva ett verkligt scendugligt drama. Några år
senare författade han nemligen Bradamante (1582)l, hvars
ämne är modernt och lånadt från Ariosto. Det var ett för
sin tid godt skrifvet scendrama, spännande och
omvex-lande i sin handling, och det är också det enda af alla
Garniers dramer, som någonsin spelats. Men detta drama,
det bästa och scendugligaste, som antikriktningen
fram-bragte under femtonhundratalet, står också till sin kom-
1 Jmfr Faguet, p. 173 ff„ hvarest man äfven finner analyser af
dessa dramer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
