Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Barnen i prästgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S:t Mary. Den nya kyrkogården, som låg ett gott stycke
längre bort, var putsad och välhållen och en mycket
lämplig tillflyktsort för den, som ville sitta ensam med sorgsna
tankar, men den gamla gravplatsen hade så länge varit
överlämnad åt naturens vänliga och givmilda omvårdnad,
att den fått en alldeles särskild charm över sig.
Den omgavs på tre sidor av en vall av grästorvor och
sten, och överst på vallen löpte ett grått staket, vari många
ribbor fattades. Från dem, som funnos kvar, nedhängde
»gubbaskägg» i långa testar. Utanför vallen växte en rad
höga furor med yviga, kåddoftande grenar. Vallen, som
uppförts av de första nybyggarna, The Glens grundläggare,
var nu så gammal, att den blivit vacker, med lavar och
grönt, som spirade fram ur dess rämnor. Violerna lyste
purpurröda vid dess fot redan tidigt på våren, och vilda
astrar och gullris gladde ögat med sin höstliga prakt långt
efter det andra blommor börjat sloka och vissna. Små
ormbunkar tittade fram mellan de vittrande stenarna, och
här och där spirade en stensöta upp som en yvig plym.
På den östra sidan fanns varken vall eller staket. Där
övergick kyrkogården till en dunge av unga furor och
granar; barrträden tycktes med varje år alltmer närma sig
gravarna, och österut tätnade stammarna och bildade en
tjock skog. Luften var alltid full av havets dovt klingande
orgeltoner och de grånande gamla trädens brus, och om
vårmorgnarna sjöngo fåglarnas körer i almarna omkring
de båda kyrkorna om livet, ej om döden. Barnen Meredith
älskade den gamla kyrkogården.
Blåögd murgröna, araucaria, med tjocka grenar, som
påminde om armljusstakar, och rikblommig mynta tävlade
om att kläda och skugga de sjunkna, nötta gravhällarna.
Blåbärsriset växte i frodiga stånd i vrån med sandmark
straxt intill barrskogen. Här kunde man studera de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
