Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Faiths förklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi trodde galet. Vi gick till söndagsskolan i det rysliga
regnet på lördagen, men ingen kom. Och se’n tyckte vi,
att vi ville ställa till med storrengöring på måndagen, så
inte folk skull behöva förfasa sej över hur smutsigt di har
det i prästgården — sensation över hela kyrkan — och
det gjorde vi också. Jag skakade mattorna ute på
kyrkogården, därför att den låg så bra till, inte därför att jag
ville vara vanvördig mot de döda. Och det är inte di döda,
som har börjat bråka över det här, utan det är di levande.
Och ingen av alla dem, som här sitter i kyrkan, har rätt
att skjuta skulden på min pappa för detta, för han var
bortrest och visste aldrig ett dugg, och för resten så trodde
vi ju, att det var måndag. Han är den bästa och snällaste
pappa, som nå’nsin levat på jorden, och vi håller av honom
av hela vårt hjärta.
Nu hade Faith gråten i halsen. Hon sprang ned från
estraden och kilade ut genom kyrkans sidodörr. Därute i
den vänliga, stjärnljusa sommarnatten kände hon sig genast
bättre till mods; hennes ögon svedo ej längre, och känslan
av att hennes strupe ville snöras samman försvann. Hon
var belåten och glad. Hon hade sagt ifrån hur saken
förhöll sig, och nu var den förskräckliga stunden över. Nu
visste alla, att hennes far stod utanför det hela och att hon
och Una visst inte voro så hänsynslösa, att de med flit
ställt till med en storrengöring just på en söndag.
Inne i kyrkan stirrade församlingsborna litet förbryllade
på varandra. Men så reste sig Thomas Douglas med
beslutsam min och kollektbössan i handen. Hans plikt låg
tydlig och klar — kollekten skulle tas upp, om så himlen
ramlade ner. Och nu skramlades det med slantar i
bänkarna, växelsången sjöngs, ehuru kören inte fick den rätta
klangen i rösterna, och pastor Cooper läste slutligen
välsignelsen. Han hade sinne för humor, och Faiths
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
