- Project Runeberg -  Regnbågens dal /
117

(1927) [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aldrig tordes lämna, så hade ritten tagit på deras nerver,
hoppade Faith och Walter av, just som Anne och doktor
Gilbert kommo åkande förbi.

— Där ser man huru du fostrar upp dina söner, sade
Gilbert med låtsad stränghet.

— Jag kanske skämmer bort dem en liten smula, sade
Anne i ångerfull ton, men ack, Gilbert, när jag tänker på
min egen barndom, innan jag kom till Grönkulla, så har
jag inte hjärta att förbjuda dem allt möjligt. Att Walter
skulle ge sig till att rida på grisen föll mig förstås inte in,
så det har jag aldrig förbjudit honom. Våra barn har för
resten så roligt med prästgårdsbarnen.

— Hade de stackars svinen också roligt, tror du? sade
Gilbert.

Anne försökte se allvarlig ut, men misslyckades.

— Tror du verkligen att de foro illa av den där lilla
motionen? sade hon. — Jag är övertygad om att de tål
vad som helst. De ha varit en plåga för trakten hela
sommaren, och Drews vill inte stänga in dem. Men jag ska
tala med Walter — bara jag kan hålla mig för skratt, när
jag gör det.

Fröken Cornelia kom upp till Ingleside samma kväll för
att ge luft åt sina känslor beträffande söndagskvällens
episod. Till sin överraskning fann hon, att Anne inte såg
»ungens tilltagsenhet» i riktigt samma ljus som hon.

— Jag tyckte det var både modigt och snällt av henne
att så där träda upp och vittna inför en hel kyrka full med
folk, sade hon. — Man kunde ju se, att hon till en början
var alldeles vettskrämd, stackars liten, men så gav rädslan
med sig. Hon ville lyfta all skulden från sin pappa. Jag
tyckte riktigt mycket om henne.

— Ja, naturligtvis mente flickebarnet väl, sade fröken
Cornelia, men nog var det hela bra onödigt — det har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:10:50 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mlmregn/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free