- Project Runeberg -  Regnbågens dal /
122

(1927) [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

XIII.

Stugan på kullen.



Det fanns en liten aldrig sinande källa, ständigt iskall
och kristallklar, i en liten av björkar skuggad vrå av
Regnbågens dal, på sluttningen nedåt den sanka ängen. Det var
inte många, som hade reda på att den fanns. Barnen från
prästgården och Ingleside visste det naturligtvis, liksom de
visste allting annat om den trolska dalen. Ibland gingo
de dit för att få sig en dryck friskt vatten, och i många
av deras lekar fick den föreställa en springbrunn i någon
slottsträdgård öster om solen och väster om månen.

Anne kände till den och höll av den, därför att den
erinrade henne om hennes egen älskade Skogsnymfens
källa hemma på Grönkulla. Rosemary West kände till den,
vackra minnen knöto sig till dess melodiska sorl. För
aderton år sedan hade hon suttit invid den en
skymningsstund i vårens tid och hört den unge Martin Crawford
stamma fram sin bekännelse, att han älskade henne. Och
hon hade förtrott honom, att hon höll av honom tillbaka, och
de hade kysst varandra och utbytt trohetslöften vid det
porlande källsprånget i skogsdungen. Sedan hade de aldrig
mer suttit där — Martin hade seglat bort på den färd,
som blev hans sista. Men för Rosemary West var källan
alltid en helig plats, oupplösligt förbunden med minnet av
hennes ungdomskärlek. Så fort hon gick förbi i närheten,
saktade hon sina steg för att väcka till liv den gamla
drömmen — en dröm, som för länge sedan förlorat
smärtans udd och blott ägde kvar sin ljuvhet.

Källan låg väl dold. Man hade kunnat passera blott ett
par meter från den utan att ana dess tillvaro. För två
mansåldrar sedan hade en väldig gammal fura fallit nästan
tvärs över den. Av trädet fanns ingenting kvar utom dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:10:50 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mlmregn/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free