Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Stugan på kullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Regnbågens dal, där han satt, hördes blott ett sakta sus, när
vinden drog genom trädkronorna under den redan
stjärntindrande himlen, men på avstånd ljödo barnens glada
röster och klingande skratt.
De månbelysta astrarnas luftiga skönhet, blänket från
det lilla källsprånget, bäckens milda sorl och
ormbunkståndens vajande behagfullhet försatte pastorn i en
egendomlig stämning. Han glömde församlingsstridigheter och
kyrkliga problem, och de gångna åren blevo som om de
aldrig funnits; han var åter en ung teologie studerande, och
junis rosor blommade röda och doftande kring hans
Cecilias mörka, stolt burna huvud. Han satt där och drömde
som en ung gosse. Och det var i detta psykologiska
ögonblick, som Rosemary West kom gående på stigen och
plötsligt stod bredvid honom på den farliga platsen, där
förtrollning låg i luften. John Meredith reste sig, då hon
närmade sig, och såg henne — faktiskt såg henne — för
första gången.
Han hade råkat henne i kyrkan en eller två gånger och
förströdd tagit henne i hand liksom han gjorde med envar,
som han mötte, när han kom vandrande från eller till
predikstolen. Men i umgängeslivet hade han ännu aldrig
råkat henne, och han hade ej haft anledning att besöka
henne och hennes syster. Om någon före denna kväll
frågat pastor Meredith hur Rosemary West såg ut, skulle
han inte ha det minsta begrepp därom. Men aldrig kunde
han glömma henne så som hon nu tedde sig för honom i
det vänliga månskenet invid källan.
Hon var i alla fall inte det minsta lik Cecilia, som alltid
varit hans ideal av kvinnlig skönhet. Cecilia hade varit liten
och mörk och sprittande av liv. Rosemary var lång och
ljus och blid, men ändå tyckte John Meredith, att han aldrig
sett en vackrare kvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
