Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Mera skvaller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fröken Cornelia på egen hand, Anne fann inte ämnet
tilltalande. Hon satt litet för sig själv och betraktade daliornas
höstliga färgprakt i trädgården och vikens drömmande
spegel, som glimmade i solnedgångens sken. Bredvid henne
satt Mary Vance och stickade undergivet på en strumpa.
Marys själ var nere i Regnbågens dal, varifrån det av
avståndet något dämpade ljudet av gälla skrattsalvor trängde
fram, men hennes fingrar voro under fröken Cornelias ögon.
Hon måste sticka tolv varv på strumpan, innan hon blev
fri och fick springa ned till dalen. En röd trådända
betecknade det första varvets början. Mary stickade och
höll sin mun, men gjorde ett gott bruk av sina öron.
— Jag har aldrig sett ett vackrare lik, sade fröken
Cornelia i en ton, som röjde stor sakkunskap. — Myra Murray
såg alltid bra ut, hon hette Corey i sig själv och var från
Lowbridge, och hela den släkten var känd för sina vackra
fruntimmer.
— Ja, när jag gick förbi liket, så sa jag till’et: stackars
frun, jag hoppas hon är lika lycklig som hon ser ut,
suckade Susan. — Hon var alls inte mycket förändrad. Hon
låg i den svarta sidenklänningen, som hon skaffade sig till
dotterns bröllop för fjorton år se’n. Hennes gamla moster
sa till henne, att den klänningen skulle hon spara på och
bara ha till begravningar, men Myra svarade: »Jag tänker
ha den på min egen begravning, moster, men först vill jag
ha riktigt roligt i den.» Och hon höll minsann ord. Många
gånger, när jag förr i tiden råkade henne borta på
bjudningar, tänkte jag för mig själv: »Ja, stilig ser du ut i
din svarta sidenklänning, Myra Murray, men få se, om den
ändå inte till sist blir din svepning. Och mycket riktigt,
det blev den ju också, fru Elliott.
Susan suckade tungt. Hon njöt ofantligt. En
begravning var ett förtjusande samtalsämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
