Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. På landsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
församlingen, men nu började hon känna rädsla för
honom.
Det, som förefallit så enkelt och lätt hemma i
prästgården, hade nu undergått en plötslig förvandling. Hon hade
hört rätt mycket talas om herr Norman Douglas, och hon
visste, att till och med de största pojkarna i skolan voro
rädda för honom. Tänk, om han kallade henne för
någonting fult — hon hade hört, att han, när han blev ond,
brukade ge folk fula tillmälen. Och hon visste ingenting värre
än stygga glåpord … Men hon ville ändå gå vidare —
Faith Meredith var inte den, som vände om. Såvida hon
inte uträttade det hon nu förelagt sig, skulle kanske hennes
far nödgas flytta från The Glen.
Vid slutet av den långa avtagsvägen låg huset, en stor,
gammaldags byggnad, flankerad av lombardiska popplar,
raka och smärta som soldater. På verandan åt gårdssidan
satt herr Douglas själv och läste en tidning. Hans stora
hund låg bredvid honom. Från köket, där hans
hushållerska fru Wilson höll på med att göra i ordning kvällsvarden,
hördes ett skrammel och rammel av grytor, lock och
spiselringar — ett ilsket och argt skrammel, ty herr Douglas och
fru Wilson hade nyss grälat, och båda voro vid mycket
dåligt lynne. Så att när Faith gick upp på verandan och
herr Douglas vid ljudet av hennes steg sänkte sin tidning,
fann hon sig seende in i ögonen på en uppretad och
förgrymmad man.
Egentligen såg herr Douglas rätt ståtlig och bra ut på
sitt sätt. Det långa röda skägget svallade ned över
bröstet, och från hans stort tilltagna huvud nedföll en man av
rödbrunt hår, ännu ej strimmat av grått. Hans höga, vita
panna uppvisade inte ett veck, och hans blå ögon kunde
alltjämt, när det föll sig så, flamma med hans stormiga
ungdoms blossande eld. Han kunde vara mycket älskvärd, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
