Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. På landsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Tror du, att jag är en idiot? röt Douglas.
— Nej, jag trodde ni var en gentleman, sade Faith med
svag röst, utan någon sarkastisk bimening.
Douglas brusade åter upp.
— Inga näsvisheter, om jag får be. Jag vill inte höra
ett ord mer. Om du inte vore en så’n barnunge, skulle jag
visa dig hur det går med dem, som lägger sig i så’nt, som
inte angår dem. När jag behöver en präst eller en
lappsalvare, så skickar jag bud på dem. Men dessförinnan vill
jag inte ha nå’nting med dem att skaffa. Begriper du det?
Ut med dig nu! Du ser ju ut som en mjölad sill i synen.
Faith lydde. Hon snubblade i blindo utför
verandatrappan, grusgången fram och ut genom grinden. När hon
kommit ett stycke fram på avtagsvägen, försvann hennes rädsla;
en reaktion inträdde, och hon betogs av en sjudande vrede.
När hon kom ut på stora landsvägen, befann hon sig i ett
sådant tillstånd av ursinne, att hon aldrig känt dess make.
Norman Douglas’ oförsynta förolämpningar hade bränt sig
in i hennes själ och frätt ett oläkligt sår. Hon bet ihop
tänderna och knöt sina händer. Gå hem? Åh, visst inte! Hon
skulle vända om och säga den busen precis vad hon tänkte
om honom … Det skulle hon … Kalla henne för
markatta och mjölad sill …
Hon vände beslutsamt och gick tillbaka. Verandan låg
tom, och köksdörren var stängd. Faith öppnade dörren utan
att knacka och steg in. Herr Douglas hade just satt sig ned
vid kvällsvardsbordet, men tidningen höll han ännu i
handen. Faith gick raka vägen över golvet fram till honom,
ryckte tidningen ur hans hand, slängde den på trasmattan
och stampade på den med bägge fotterna. Därefter vände
hon ansiktet mot honom. Nu voro kinderna högröda, och
ögonen gnistrade. Hon var en så vacker ung furie, att den
häpne värden på stället knappt kände igen henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
