Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Fasta och botgöring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jaha, det ska vara till straff för att vi sjöng »Hallå,
du käcke sjömatros!» på kyrkogården, snyftade Faith.
— Mitt barn, inte var det min mening, att ni skulle
straffa er själva för det, sade pastor Meredith helt
bedrövad. — Jag läxade upp er en smula — och ni voro ju så
ångerfulla — och jag förlät er.
— Ja, men straffas måste vi, förklarade Faith. — Det
är enligt våra stadgar — vi har ju stiftat en Snällhets-Klubb,
och gör vi någonting galet eller någonting, som kanske kan
skada pappa i församlingens ögon, så måste vi utmäta straff
åt oss. Vi uppfostrar oss, ser pappa, eftersom det inte finns
någon annan, som kan göra det.
Pastor Meredith stönade sakta, men doktorn reste sig
upp från sin nedlutade ställning över Una och såg lättad ut.
— Då har ju flickan svimmat helt enkelt därför att hon
är uthungrad, och allt vad hon behöver är ett ordentligt mål
mat, sade han. — Fru Clow, vill ni vara så snäll och laga
så att hon får det. Och får man döma efter vad Faith nu
berättat mig, så skulle de väl alla vara i behov av ett mål
mat, annars blir här väl flera svimningar, rätt som det är.
— Vi borde nog inte ha låtit Una fasta, sade Faith
ångerfullt. — När jag tänker på det, så borde ju bara Jerry och
jag ha straffats. Vi hittade på konserten, och vi är de
äldsta och borde vara de förståndigaste.
— Jag sjöng om sjömatrosen, som gångar sig i land,
precis som ni andra, sade Unas svaga lilla röst. — Så jag
borde förstås straffas som de andra.
Fru Clow kom med ett glas mjölk. Faith, Jerry och
Karl smögo sig bort till skafferiet, och John Meredith gick
in i sin studérkammare, där han länge blev sittande i
mörkret med sina sorgsna tankar.
Hans barn höllo alltså på med att uppfostra sig själva,
eftersom »ingen annan fanns», som kunde göra det. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
