Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. En spökhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljuvliga och mystiska och underbara, nu höljda i skugga. Det
var vår — och allt ungt måste ju fröjdas om våren. Alla
fröjdade sig i Regnbågsdalen den kvällen — tills Mary Vance
kom och isade åhörarnas blod med vad hon hade att
förtälja om Henry Warrens vålnad.
Jem var ej med. Jem tillbragte sina kvällar på
Inglesides vindskammare, pluggande på all den lärdom, som
hörde till hans stundande inträdesprövning. Jerry var nere
vid den lilla tjärnen och fiskade foreller. Walter hade läst
högt Longfellows »Havets sånger» för de andra, och de
voro alla genomträngda av dikternas upphöjda skönhet.
Därefter talade de om vad de skulle göra, när de »blivit
stora» — vart de skulle resa — de avlägsna, vackra kuster
de skulle se stiga upp ur havet … Nan och Di ville fara
till Europa. Walter längtade efter Nilen, vars grågröna,
mäktiga svall sköljde de egyptiska sandbankarna, och
efter den märkvärdiga sfinxen vid Qize. Faith förkunnade
en smula missmodigt, att hon var nog tvungen att bli
missionär — gamla fru Taylor hade sagt, att hon tyckte hon
skulle bli det — och då fick hon väl åtminstone se Indien
och Kina, som säkerligen hade många underbara ting att
bjuda på. Karl kände sig starkt dragen till den afrikanska
djungeln.
Lilla Una sade ingenting. Hon tyckte, att hon skulle
helst vilja stanna hemma. Där var ändå vackrare än
någon annanstans. Det skulle bli förfärligt, när de alla vuxit
upp och skulle behöva skingras över hela världen. Blotta
tanken gjorde, att Una kände sig ensam och övergiven. Men
de andra fantiserade vidare i stor förtjusning, tills Mary
Vance anlände och hastigt och lustigt sopade bort både
poesi och drömmar.
— Jag har nästan sprungit lever och lungor ur mig,
pustade hon. — Jag skubbade utför den sista backen, så jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
