Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI. På kyrkogården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sedan rusade han för att tillkalla fadern. Pastor
Meredith kom skyndande, själv likblek efter sin långa vaknatt
vid en dödsbädd. Han hade ej kommit hem förrän i
dagningen. Nu böjde han sig oroligt ned över sin lille gosse.
— Karl, är du sjuk? sade han.
— Den där — gravstenen — därborta, sade Karl, den
rör på sig — den kommer på mig — ack, var så snäll och
ta bort den …
Pastorn störtade till telefonen. Tio minuter senare
anlände doktor Blythe till prästgården. En halvtimme senare
telegraferades det till staden efter en sjuksköterska, och
hela The Glen visste nu, att lille Karl Meredith låg
mycket sjuk i lunginflammation och att doktor Blythe setts
skaka på huvudet.
Gilbert hade anledning att skaka på huvudet åtskilliga
gånger under de närmast följande fjorton dagarna. Det
blev dubbelsidig lunginflammation. Det kom en natt, då
pastorn oavlåtligt gick av och an på golvet inne i sin
stu-dérkammare, då Faith och Una sutto i den förras säng med
armarna om varandra och gräto, och Jerry, plågad av
samvetskval, vägrade att röra sig från golvet i förstugan
utanför Karls dörr. Doktor Blythe och sjuksköterskan veko
ej från den lille patientens säng. De kämpade tappert mot
döden ända tills morgonrodnaden färgade himlen, men då
var också segern vunnen. Karl återkom till medvetande,
och krisen var överstånden. Den glada nyheten
telefonerades ut till den ängsligt bidande byn, och nu kommo
människorna till insikt om hur mycket de verkligen höllo av
sin pastor och hans barn.
— Jag har inte haft en enda lugn natt, se’n jag hörde
gossen var sjuk, sade fröken Cornelia till Anne. — Och
Mary Vance har gråtit, tills hennes besynnerliga ögon sett
ut som syltade krusbär. Är det sant, att Karl fick sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
