Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Envist folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till tals med Rosemary, men hon hade ständigt undvikit
honom, tyckte han. Rosemary hade aldrig varit vidare
svag för Norman Douglas. Hans högljudda röst, hans
frispråkighet, hans uppbrusande lynne, hans bullrande
munterhet — allt hade ingett henne en känsla av motvilja.
Förr i tiden hade hon ofta undrat hur det var möjligt, att
Ellen kunde känna sig dragen till honom. Norman Douglas
hade mycket väl reda på att hon kände antipati för honom
och småskrattade däråt. Norman tog aldrig illa upp, om
en person inte kunde med honom. Det föranledde inte ens
att han tyckte illa om samma person tillbaka; antipatin
visade i alla fall, att personen i fråga ägnat honom
uppmärksamhet. Han tyckte, att Rosemary var en präktig flicka,
och han ämnade bli en snäll och generös svåger mot henne.
Men innan han kunde bli hennes svåger, måste han ha ett
enskilt samtal med henne, så att, när han från dörren till
en butik vid bygatan såg henne styra kosan mot Ingleside,
skyndade han genast nedåt Regnbågens dal för att
genskjuta henne.
Rosemary satt försjunken i tankar på den mosslupna
krypande grenen under lönnen, där hon och John
Meredith mötts och haft sitt första förtroliga samtal en kväll
för snart ett år sedan. Den lilla källan glittrade och blänkte
under ormbunkarnas genomskinliga skyddstak.
Rubinröda glimtar av sol föllo in genom trädkronornas
grönskande valv. En grupp höga, vackra astrar växte tätt
bredvid. Den lilla platsen låg där så trolsk och drömmande
i sin avskildhet — alldeles som någon enslig tillflyktsort
för forna tiders älvor eller skogsnymfer.
Men rätt in i idyllen kom nu Norman Douglas
neddimpande, visslande och klampande med grova skor, och
charmen, stämningen voro i ett nu som bortblåsta. Hans
personlighet tycktes liksom fylla hela platsen. Där fanns helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
