- Project Runeberg -  Regnbågens dal /
290

(1927) [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Envist folk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

enkelt inte någonting utom Norman Douglas, stor och
väldig, rödskäggig och jovialisk. Han drog upp ena handen
ur kavajfickan för att borsta av litet mossa och barr, som
fastnat på byxbenet.

— God afton, sade Rosemary kallt och reste sig.

— God afton på dig, flicka. Sitter du här och
mediterar? Sätt dig ner igen — sätt dig ner igen för tusan, jag
vill språka litet med dig. Det var fasligt vad du blänger
på mig. Jag vill inte äta upp dig — jag har fått min
kvällsvard. Slå dig ned och var älskvärd.

— Jag kan höra lika bra vad du har att säga, om jag
står, sade Rosemary.

— Det kan du visserligen, flicka, om du använder dina
öron. Jag ville bara, att du skulle ha det bekvämare. Du
ser så rasande stel och tvungen ut, där du nu står upprätt.
Nå, jag sätter mig i alla händelser.

Norman slog sig alltså ned just på den plats, där John
Meredith en gång suttit. Kontrasten var så löjlig, att
Rosemary var rädd, att hon skulle brista ut i ett hysteriskt
skratt vid åsynen. Norman slängde sin hatt åt sidan, lade
sina båda väldiga röda labbar på var sitt knä och såg upp
på henne med en humoristisk glimt i ögat.

— Seså, flicka, du ska du inte vara på din kant, sade
han med sitt vinnande leende. När han så ville, hade han
en stor förmåga att »ta» folk. — Låt oss nu här på tu
man hand tala litet förståndiga ord i all vänskap. Det är
någonting jag skulle vilja be dig om. Ellen säger, att
hon vill inte göra det, så därför lär det väl komma på
min lott.

Rosemary tittade ned på källan, som nu ej tycktes henne
så solblank som nyss. Och dess sorl lät än mer vemodigt.
Norman blängde på henne med en min av komisk
förtvivlan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:19:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mlmregn/0291.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free